han rest sig och kommit upp på landsvägen, får han åter af samme person .med ett tillhygge åtskilliga slag, deraf åkomma: följde såväl ishufvudet som å handen, -hvilken han höll upp. för att skydda ansig tet. .Han omgafs härunder och blef:slagen med käpparroch paraplyer: a: flera personer; bland hvilka han :specielt igenkände hr Levin. Larsson åter sä ger sig ha blifvit antastad af flera personer, bland bvilka han blott igenkände löjtnant Levin och A. v. Mecklenburg, af hvilka. den förre yttrade, till honom: Säger du något, så. slår jag ihjäl dig. , Larsson förlorade. härunder sin mössa och fick rock och väst sönderslitna. ; Det tillfogade våldet beröfvade honom sansningen, och återkom han till sig sjelf först sedat han genom tillkomna personers. tillhjelp blifvit upplyftad på en trädgårdssoffa, derefter man hjelpte honom upp till Monbijou, ty han var sjelf oförmögen att gå. Levin, härom tillspord, säger, att om Larsson befann sig i massan, är det möjligt att han sla: git honom; förföljt honom-har han ej. AA. v. Mecklenburg kunde ej -påminna sig om Larsson var blanddem han slagit. Något tillhygge hade han ej. i Domaren: Hade icke löjtn. t. ex. någon portnyckel? Man plägar vara försedd med sådan vid denotiden på aftonen? AA. Mecklenburg: jo, men den begagnade jag ej. Hr Beckman tror sig veta, att hrr Mecklenburg bo i ett hus, der) portvakt finnes, och att de följaktligen ej. pläga bära portnyckelchos sig: C. Mecklenburg uvpgifver att de-likväl bära kammarnycklar? hos sig, men för sin del begagnade han icke någon sådan såsom tillhygge. Hr F. Sjöberg anmärker, att det synes nästan omöjligt att alla som blefvo slagna, både stora och små, genast fallit för första slaget, om ej något tillhygge begagnats. Det, skulle ha velat en Simson till för att med blotta händerna åstadkomma en sådan effekt... Löjtn..-Mazår uppgifver, på fråga derom. att han; då han utkom ur omnibusen och sammanträffade med folkmassan, hade sett komma springande mot sig en person, hvilten han knuffade till för att hålla honom ifrån sig. Sedan aflägsnade han sig och tog icke någon del i tumultet. Mazer företer derefter ett läkarebetyg af innehåll, att han inu var så föga återställd från en tre veckors sjukdom, att han ej utan fara för återfall kunde begifva sig till tinget. Mazer har emellertid velat iakttaga inställelse, men anhåller nu, då han känner sig mycket matt, att få från tinget aflägsna sig, hvilken begäran, medgifven af åklagare och kärande, af rätten bifalles; hvarpå Mazer aflägsnar sig. Löjtnanterne Levin och Bibauförklaraderefter. på af åklagaren föranledd fråga om de filfällen då de uppgifvits ha varit öfverlastade och fört; oljud, den förre, att han, som tillbragt vintern utrikes, efter hemkomsten blott en gång besökt Növilla och då ej varit öfverlastad; den sednare att icke heller han å Novilla varit öfverlastad, och båda sammanstämmande; att de icke varit öfverlastade under eller efter den middag å Hasselbacken, som de bevistat samma dag slagsmålet egde rum. p Domaren. skrider nu; sedan samtlige de tilltalade fått förklara sig öfver de gjordaangifvelserna, till upprop af de å. ömse sidor åberopade ochtilljrätten inkallade-vittnen. ÅA kärande sidan.ha infunnit sig 16-vittnen, å svarande sidan 8. sKärande sidans vittnen få först tillsammans aflägga ed. Efter. skedd edgång finner sig domaren föranlåten anmärka, att ett vittne, mll Oppmaån; i kondition hos hr W. Davidson på Hasselbacken, undandragit sig att eftersäga eden, och att till Oppman;, som-syntes. mycket. upprörd och smälte i tårar, ställa en förmaning, erinrande henne att det är hvarje medborgares pligt, att inför rätta sanningsenligt uppgifva. hvad man i saken har. sigsbekant, äfven om. det under stundom kan vara påkostan e att säga sanningen. -Oppman fick derefter gå eden jemte ett-par.andra, vid första uppropet ej tillstädesvarande vittnen, hvarpå hon af domaren tillsades, att aflägsna sig ur tingssalen för att hemta sig från sin upprörda sinnesstämning. Det förtjenar äfven anmärkas, att det ena af de. båda sistnämnda vittnena var drängen C. A. Andersson, det vittne som i polisen afgaf den redigaste och bestämdaste berättelse, och. hvilken löjtn-nterna der sökte oskadliggöra genom att sjelfve uppgifva att de hade-slagit honom och att han alltså sjelf vore part i målet. Då han nu framträder att gå eden, hemställer hr Beckman huruvida Andersson kund2 anses Fellt nykter. Andersson påstår dock att detta är falJet och att hans något dufna utseende härrörde deraf, att han, som tidigt begifvit sig å väg till tinget, nu legat och sofvit en stund, Konditor Eckert, som .derpå först höres, nppgifver, att han, som håller schweizerirörelse i Tivolisalongen; blifvit under de Lumbyeska konserterna ofta .uppmanad af gäster, att tillsäga militärer, som konsertsalen förde: väsen och oljud, att-hålla sig tysta. -Sysselsatt vid den imnanför salen befintliga buffeten, hade Eckert också sjelf hört att oljud der fördes, oftä så att. musiken öfverröstades, men hade ej sjelf sett hvilka fridstörarne voro. En dag, det var något före den 13 Maj, inkommer emellertid, strax efter det klagomål åter blifvit förda öfver militärernas oskick, kaptenen.grefve A. Rosen, till hvilken E. ställer en höflig uppmaning att tillsäga sina kamrater att hålla sig tysta. En stund, sednare inkommer löjtn. Cl. Mecklenburg och frågar, huru E. anderstod sig att föra ett sådant språk. E. genmär, att hela allmänheten klagat öfver hrr officerare, arpå M. frågar, hvem som klagat.: E. visar då spesieltpå och: nämner, hr Strandberg (Talis Qualis), lervid Mecklenburg svarar: Hvad tror herrn vi bry iss om hvad packet säger. Cl: Mecklenburg anmärker, att, dåi afseende vå den färg en sak erhåller allt beror på huru den ramställes, så vill ban upplysa.huru-med den af hr åckert omvittnade sig förhåller. Vid omvittnade tilltlle. hade. M.sblott några: minuter befunnit sig inne i konsertsalen. och der; slutit sig till: en grupp af 10 ler 12 kamrater, då grefve Rosen. kommer till dem ch säger att det är underligt, de säga att vi föra väsen . begaf sig då in till Eckert och frågar wnom; om han påstod att det var de som fört oljud. och i annat fall, hvarföre han just skulle ställa eu illsägelse till dem som suto vid det bordetDå E. lervid ganska riktigt nämner hr Strandberg såsom len der klagat, genmäler: M.: Hvad 4trorcherrn vi bry oss-om-hyad de, säga, då det icke är vi, som vållit väsen. Hr Eckert förklarar, att han tager på sin 1 att hröM:s yttrande fallit. ordagrannt så som vittt intygat; tilläggande hr Eckert, att:-band andr: rsoner som klagat--öfver: officerarne, han särskildt äminde sig lifmedikus Lundberg och kongl, sekrot Iman. På särskild fråga af hr Beckman upprepar vittnet: åter, att han ej sjelf sett dem som förde Tod, men att de tilltalade hade af andra uppgifvit: åsom tillhörand2 deras antal; Konditor -W.: Davidson : tillspörjes om han visste huruvida de tilltalade på middagen å Hasselvacken den 13 Maj varit öfverlastade och buller amma; men Davidson, som ej sett de tilltalade, har ig härom ingenting-annat bekant. Har icke hört wonat än att de voro glada såsom vanligt efter en