Aftonbladet – 30 juni 1860, sida 2

—— XL Döktorinnan satte-sig med en stickstrumpa på den enasstolen vid fönstret, der gatlyktan sände in sitt bleka, sparsamma ljus, och Emilia satte sig med-en bok på den andra stolen. Du förstör dina ögon, sade doktorinnan hvarje qväll; och hvarje qväll svarade Emilia: Jag :ser inte bra, men jag kan ej vara sysslolös. Nu kände hon dock en olidlig hufvudvärk! och var mera: illamående än hon ville tillstå. Hon lade bort boken och började leka med den 10-årige lille pilten för att hålla sig varm. Efterhand öfvervann han sin blyghet och blef mer:och mer frispråkig — det var ett älskligt och snällt barn, och det gjorde Emilia godtin-i själen, då hon kunde aflocka : honom ett af dessa glada, hjertliga skratt, som endast höra barndomen till. Sednare på qvällen knackade det försigtigt på dörren, och en lång, mager karl, med ett par klara, mörka ögon steg in. Se, der är farb ropade Axel och sprang honom i famnen. Jag har haft så roligt, far; hon är så god den frun der. ; Barnen sade att mamsell ville tala vid mig, sade karlen. Nej, svarade Emilia, men de voro så stygga emot er lilla gosse, att jag tog honom med hit upp. Ni skall säga åt dem att de ej få göra så.n M SHm; jag skall väl det, men gossen har väl inte klagat sjelf ? Nej, jag frågade honom. Pojkarskola tåla allt, hör du det, Axel: Tack, mamsell, för att hon är god och öm om barnet. Stackare! Han har inte hört många vänliga-ord sedan. hustru min. dog; hon var för fin och späd för detta besvärliga lifvet; och han .brås på henne, . Han: här hennes bjertelag och hennes stämma sedan. Åh! Ni skulle ha hört när hon sjöng. Ochxden ärlige manhen torkade. med den slitna tröjärmen Ag