Aftonbladet – 29 juni 1860, sida 1

Rättegången om det: sorgligt ryktbara Djur-gårdsslagsmålet den 13 Maj har nu inträdt uti sitt andra stadium. Saken har börjat bandläggas vid vederbörlig domstol å landet. Att döma af hvad som i går, första rättegångsdagen, förekom, lärer målet icke vilja förlora sin egenskap af cause celöbre. Ensta tingsställe företedde i går ett ganska märkvärdigt skådespel. Vi fästa oss härvid mindre vid den omständigheten, att enhvår opartisk, som öfvervar ransakningen, otvifvelaktigt måste anse sig ega full anledning att instämma i ena kärande ombudets, af temligen lätt insedd orsak, uttalade tillfredsställelse deröfver, att detta mål blifvit förvisadt till domstol, der lag skipas utan godtycke och utan anseende till personen. Ransakningen leddes af v. häradshöfding Barthelson på ett allvarligt, samvetsgrannt och opartiskt sätt, omsorgsfullt förvarande åt de tilltalade alla laga rättegångsförmåner, på samma gång som: man tydligen förnam, att han i dem endast såg anklagade, ställda till rätta för högligen tadelvärda förbrytelser. Men man var berättigad att vänta och fordra detta af en domare; något som dock icke hindrade att den, som bevistade förhöret, med fägnad iakttog kontrasten mellan ransakningen bär och ransakningen i poliskammaren, der de enda ord eller tecken till ogillande, hvilka förspordes, träffade åtskilliga vittnen, hvilka råkade göra si saker till den hos mindre bildade personer s vanligt och så förlåtliga virrighet, som kommer dem att i sina berättelser sammanblanda hvad de sjelfve sett och hvad de hört af andra berättas, och hvilken domaren bör fogligt och med lämpor föra till rätta. fiHlos ossjmera ovanlig torde den företeelsen vara, att i ett brottmål såväl kärande och svarande parter uppträda med rättegångsbiträden. Detta var här fallet och gaf åt ransakningen ett synnerligt lif och intresse, då man å ömse sidor uppbjöd sin bästa förmåga att uppsöka och framhålla de svåga punkterna i motsidans uppgifter och vittnesberättelser. Stödet af en rutinerad sakförare och den betryggande känslan af att vara försedda med hvar sin skriftliga förklaring, der berättelsen om det hela var satt så att säga i system och beräknad att utgöra basen för en formlig försvarsplan, hade dock fö hos de anklagade i icke ringa mån höjt modet, och den något förlägna uppsyn man i poliskammaren iakttog bos dem, var nu försvunnen. — Följ: den var ock, att de med mycken trygghet föraekade de-väsendtligaste af de gjorda angifvelserna. Tyvärr befara vi, att de gjorde detta till sin egen skada. Under fortgången af ransakningen påmindes man ovilkorligen om det minnesvärda förhör inför Svea hofrätt, der Ola: Månsson, bedröflig i åminnelse, började med. att så käckt manövrera enligt sin, som han trodde, så fiffigt beräknade för: svarsplan, men slöt med att, afklädd genom den af aktor förebragta dräpande bevisning, göra en ytterst slät figur. Det har sedan icke varit mer än en mening derom, att det just var Ola Månssons sätt att föra sitt försvarinför rätta, som fällde hans dom i den allmänna opinionen. ; a. Man iakttog ett par anmärkningsvärda nyheter i de tilltalades uppgifter. I polisen sade : sig löjnant Levin ha från marken upptagit hustri Anderssonsschal, hvilken hon hade kastat ifrån sig under det hon stod och skrek,. Nu uppgafs förloppet i hry Levinsoch Bibaus skriftliga berättelser sålunda, att det varit Bibau, som, i detsamma han häftigt framställde en fråga till-hustru A. hade fattat henne i schalen och fått den qvar i-handen då hon sprang undan, hvarpå schalen ur-Bibaus händer kommit:i Levins. Som nu omöjligen båda dessa berättelser kunna vara sanna, så följer, att de tilltalade åtminstone vid endera tillfället farit med osanning, och detta faktum försvagar i icke ringa mån förtroendet till samtliga deras uppgifter. Icke mindre märkligt var försöket att ådagalägga löjtn. Claes v. Mecklenburgs oskuld 1 afseende på beskyllningen att ha hållit hägstarne för hr Wibells droska. Då först