Aftonbladet – 29 juni 1860, sida 1

tor, med tUldsa dh PpoStaritvath I som utgör för halft år 4 rdr 50 öre och för tre månader 75 öre rmt. Redaktionen mottager inga direkta reqvisitioner från landsorten och expedierar inga exemplar under korsomslag. STOCKHOLM den 29 Juni. Vi ba i vårt blad såväl genom egna korrespondenser som genom utdrag ur danska och skånska tidningar redogjort för detaljerna af vår konungs och konung Fredriks af Danmark sammanträffande å Kronborgs slott och sammanvaro i lägret å Ljungby hed, utan att vi ansett de särskilda omständigheterna af deras vänskapliga samlif vara så märkvärdiga och betecknande, att de förtjenat sina speciella kommentarier. Visserligen kan det tyckas litet kuriöst, att konungen af Danmark befordras till fanjunkare och derefter till öfverste i skånska husarregementet, liksom äfven att vår konung såsom motsvarande artighet blir upphöjd till chef för danska konungens— lifgarde: Men dessa hedersbetygelser — om de än förut varit obrukliga här i norden och med någon öfverdrift äro kopierade efter utländska mönster, som vi i det hela icke anse. synnerligt. efterföljansvärda — äro dock i det hela: endast vittnesbörd om-den nära personliga vänskap, som man af gammalt vet ega rum mellan de begge monarkerna och som ett eller annat, genom; vissa personers oförstånd och indiskretion uppkommet trassel och missförståndricke kunnat rubba... I Danmark synes man ha fästat större betydelse vid detta konungamöte, än man gjort hos oss. Feedrelandet, har gjort detsamma till föremål för åtskilliga ledande artiklar, af hvilka vihärom dagen meddelade en såsom vittnesbörd om tänkesätten inom det nationella parti, som nämnde blad representerar. Vi ansågo och anse det ännu i det hela obehöfligt att göra anmärkningar vid Feedrelandets: uppfattning. af förhållandena, hvilken från dess ståndpunkt och som sakerna för närvarande stå i Danmark är ganska naturlig, men hvilken dock går något för långt både i den betydelse, som kan tilläggas konungamötet, och i de farhågor, som der uttalas med afseende på svenska regeringens politik. En — såsom det nästan vill synas officiös — insändare i Fedrelandet bar redan till svar på den ifrågavarande artikeln påpekat det cirkulär till de förenade rikenas diplomatiska agenter i utlandet, hvari Sverges nuvarande utrikesminister för icke så länge sedan förklarade, att svensk-norska regeringen icke ärnar inblanda sig i Danmarks: tvist med förbundsdagen rörande det tyska förbundslandet Holstein, men att den deremot skulle anse de förenade rikenag intressen hotade, om något allvarsamt. attentat skulle ske emot Slesvig. Detta är den position, som vi tro, att.SvergeNorge framgent och i full konseqvens så väl med konung Oscars politik, som med sednare händelser och tillgöranden måste intaga viså-vis de dansk-tyska affärerna, och grefve Manderströnis omtalade personliga vänskapsförhållande till preussiske utrikesministern v. Schleinitz kan i denna -helt naturliga ställning åstadkomma någon förändring. Direkta åtgöranden från svensk-norsk sida, för att genom militäriska eller andra demonstrationer inverka på lösningen af den dansktyska-tvåstefrågan, sådan den för ögonblicket officielt ställer sig, äro icke gerna tänkbara. Holsteins inre förhållånden :och dess ständerförsamlings tvistigbeter med sin landsherre cha för oss intet direkt intresse: Det har för öfrigt varit den Hallska ministerens temporiseringspolitik förbehållet, att till den grad göra alla menniskor, icke blott i Sverge, utan troligen i hela det icke-tyska: Europa, uttråkade vid denna holsteinska fråga, att ingen ens vill höra talas derom. Då Sverge-Norge för några år sedan erbjöd en formlig allians och fullständig medverkan till redande af Danmarks ställning, tillbakavisades anbudet af. samma . regering, som hade mera förtroende -ill. de skenbara eftergifter och diplomatiska krumbugter, hvarigenom frågan kunde hoptrasslas och tid vinnas. : Hela den nuvarande rättstvisten gäller såsom sådan endast och allenast Holstein, och det är både billigt och naturligt, att Danmark skall något känna frukterna af den helstatsherrlighet, som utkläcktes den 28 Januari 1852 och hvilken en del af den danska allmänheten trott vara någonting vigtigare och förmer är både folkfrihet och verklig nationel oafhängighet. Skrider frågan ifrån den grundval, på hvilken den nu offcielt rörer sig, blir det en fråga om att genom våldsinkräktningar hota det verkliga Danmarks existens — då ligger det i så klar dag, hvad omtankan för Sverges intressen och säkerhet kräfver, att meningarne derom icke kunna bli mycket delade. Hvarje tanke derpå, att Sverge skulle kunna spela den eländiga rollen, att deltaga en våldsam öfvermanning, för att få vara med och dela rofvet, är lika otillständig som orimlig. äfven om man kunde förutsätta att Sverge vore nog blindt att icke inse hvad dess egen frid och säkerhet tillhörer. Det är naturligt, att de, som se vägen till storhet och lycka för vårt land i isolering och oenighet med brödrafolken, med nöje läst de tyska tidningarnes uppgifter derom, att Sverge nu äfven vore i ett visst spändt förhållande till Danmark.: Vi instämma i af seende härpå hufvudsakligen i hvad Göteborgsposten i senast hitkomna n:r ytrar: Gång efter annan uppdyka i de tyska tidningarne påståenden, med anspråk på sanningsenlighet, om att Sverge skulle ha skilt sig från den skandinaviska idgen och i stället öfvergått på Preussens sida. Vi ha: bittills lemnat dessa de goda tyskarnes förnumstiga kannstöperier åt sitt värde, då vi tagit för afgjordt, att den skandinaviska idn är alltför starkt sammanväxt med de tre brödrafolkens tankar och känslor, för att tåla någut tvifvel. Herrar skeptici må framkomma med: den s:k..