Aftonbladet – 27 juni 1860, sida 3

sig sjelf; men det fanns intet val. Det blef mörkt; madamen gick ut ett ärende, regnet piskade på de små trasiga rutorna och ungarna skrålade alltjemt. Doktorinnan satt på den enda stol der fans och bade somnat in. Emilia försökte att tala med barnen, men de voro plumpa och olydiga och upphörde ej att småträta, ehuru hon både bad och befallde dem att vara beskedliga. Den lille Axel var den enda som stannade hos henne öch förvånad gapade på den fina hatten och hvad han i mörkret kunde skönja af den främmande. Hon berättade honom några sagor för att fördrifva tiden, och ehuru han ej var van vid den slags underbållning och ej förstod mer än hälften af hvad hon sade, var det dock något nytt och fängslade derföre bans uppmärksamhet — men Emilia hade ej länge setat bredvid den lilla trasvargen på den usla sängkanten, förrän hon började känna sig liksom klädd i bränn-nässlor. Hon våndades och gick ut och in, satte sig på trappan i: portgången igen, men försent. Hon förde redan med sig en liten koloni af de fattiges husgudar och kände sig ganska olycklig. Ändtligen kom värdinnan hem och släppte de resande in i de två små rum, som doktorinnan i många år hyrt, i öfversta våningen. Emilia observerade med ångest att värdinnan var lika kall och ovänlig emot den gamla som madamen nyss. Det var sent på aftonen och mörkt, men hon lyste dem endast uppför trappan och ropade sedan ett snäft: godnatt. Månen syntes ej genom de tjocka regnmolsen, men ett svagt sken, som föll snedt öfver ena rummet, kom ifrån en gammal gatlykta, som lyckligtvis hade sin plats utanför fönstret. Hu, så kallt och ruskigt! Skola vi göra oss upp en brasa faster ? Jag bar ingen ved och kan ej köpa förr än qvartalet kommit in den 1 Dec.