Aftonbladet – 27 juni 1860, sida 2

MMMM het i de djupsinnigaste resonnemanger — de äro en stygg karrikatyr på qvinnor, de kunna omöjligt sjelfva känna sig tillfreds och de bafva alltid bittert nog varit förömjukade och utskrattade, men ändå finnas de; ändå sträfva andra att bli lika dem. Det är som om verlden lekte . blindbock med oss flickor; men huru misslyckade och missriktade vi än kinna vara, så är ingenting så vanhedrande, så förintande för oss som om vi sakna förmögenhet. Det är skamligare att vara fattig än att vara löjlig. Eller. — vi äro då utan försvar, utan gömställe: när satiren släpper sitt koppel på jagt, och egoismen och högmodet bränna svedjefall öfver lifvets stora allmänning. Huru rörande är ej Rigissas klagan i Sven Diärings bus, som baron läste häromqvällen: Du har Ret, jeg lider Harm og Foragt,. Högt maa jeg klaäge At saa forbittres mine unge Dage. Langt bedre var det jag. tidligt döde End at mig: daglig voldes denMöde. Jeg är som den fremmede vilde Fugl Som ingen i Verden vil kjende, Jeg har ikke Ly, jag har ikke Skjul, Jeg bar hverken Ven eller Frende. Att vara nödvändig, dyrbar för någon — att få offra sig för andra — det är nu en gång qvinnans behof, om man blott vill tala ärligt; det är det enda som kan göra ett qvinligt-och godt hjerta lyckligt. Hvarföre skall denna stora, hedrande sanning -vara -ett slags frimureri? Männen citera den stundom på gyckel, och qvinnorna förneka den envist, som om deras heder och ära förnärmades deraf, Hvilket förunderligt missförstånd! Likasom mannens mod är dvinnan kärt, så borde väl också qvinnans hängifvenhet vara mannen kär; men i stället blyges qvinnan, om hen känner sig öfverväldigad af en djup och sann känsla, och mannen fattar den ej, utan bedö