hand i sin och hon gjorde våld sig för att med lugn kunna framstamma några tacksägelser, öppnade fröken Albertina dörren och ropade: Godnatt, godnatt! Vi spara afskedets smärta med tårar och tillbehör tills i morgon. Vi träffas ju vid kaffebordet.s Emilia kastade sig i doktorinnans armar så snart de kommit på deras rum, och bräst ut i gråt, men denna sköt henne kallt ifrån sig med ett förebrående : Stilla då, du är alltför excentrisk; man får taga verlden sådan den är. Jag tycker ej om pjunk. Gå nu till sängs, vi hinna nog prata i morgon.n Emilia torkade hastigt af sina tårar, önskade den gamla godnatt och gick in på sitt rum. Ingen, utbrast hon bittert, ingen som har ett vänligt ord, ingen som behöfver mig. Jag är som ginge jag i vägen öfverallt. Vi flics kor uppfostras till ingenting, duga till ingenting och lefva till ingenting. Pappa tänkte blott på sina affärer och sin egendomshandel. Mamma blott på sitt kök och sin spinnrock. De behöfde mig heller ej, men de älskade mig, och så länge kände jag ej huru önyttig jag var. Ack, jag kände det aldrig förr än nöden pressade, förr än alla menniskor vände den bankrutterade, utfattige possessionaten ryggen och alla drogo sig undan för 088, som om vi plötsligt blifvit förpestade; Men jag var ändå glad, ty jag hoppades på Gud — jag hoppades på bönens makt, jag kände en upplyftande och lifvande tro på att all motRåde skulle vara öfvergående för den som ej menar något ondt; men år efter år förrunno, det blef icke bättre, utan tvärtom värre, och nu kan jag ej längre tro så, som jag skildrat i den lilla berättelsen jag läste för baron häromattonen. Det är derföre den alltid upprörer mig.— ty det är så tungt att hafva för lorat den ljufliga känslan af tillförsigt och Kopp. Men bwarföre lefver jag då; HKvärföre