nens blossande ansigte. Men hon. väntade ingenting godt mera af någon menniska; derföre kunde vingenting bringa henne ur jemnvigten; hon bibehöll sin kalla . sjelfbeherrskning . och sade med en artig böjning: Du skämtar, min nådiga vän, men jag hoppas du ej bedömmer alltför strängt min ogrannlagenhet, att så länge hafva begagnat mig af din gästfrihet. Det är jag som öfvertalat herrskapet att dröja och som är obeskrifligt tacksam för det angenäma sällskap jag haft! inföll baronen. Jag ber, min bäste — ; Och jag hoppas att fru doktorinnans längtan. efter bufvudstaden icke är större än att vi ännu kunna få behålla herrskapet. Ja, söta faster, inte i morgon åtminstonep, bad Emilia med tårar i ögonen. Jag har sagt i morgon, Emilia; det är tid att taga godnatt, svarade den gamla med en sträfbet, som ej tillät någen vidare appell, och jag får tacka herr baron och dig min goda Albertina på det förbindligaste för denna angenäma vistelse.v Emilia stod blek och orörlig, stirrande framför sig. FORNE : Blir det en svimning igen ? skrek fröken Albertina spetsigt. Den stackars flickan gjorde några hastiga steg emot dörren, liksom för att fly undan den bitande tungan; men stannade åter: Åh nej, fröken — jag är frisk nu. Ja, åtminstone är det friska rörelser. Jag kan aldrig se mamsell Frieser göra de der egendomliga sprången, utan att tänka på menageriet i Ems och pantern, som jag såg der.n Nu är klockan öfver 12; är du inte trött, kära Albertina, afbröt baronen. Doktorinnan tog godnatt; och då baronen derpå ett ögonblick tveksamt behöll Emilias