och gamla fröken — jag kan väl aldrig tro att baron sjelf engagerat henne. Och notarien sköt af som en pil, dit äran och fåfängan kallade honom. Fröken Silfversvan var ganska riktigt å prendre, och fröken Albertina såg henne ej väl ute i valsledet förr än hon tog sin brors arm och aflägsnade sig med honom för att riktigt få utgjuta sitt hjerta. Baronen blef ond och vågade till och med motsäga henne, men det hjelpte icke. Huset var chikaneradt, fröken var alldeles utom sig, doktorinnan efterskickades, och slutet blef att till och med hon förlorade tålamodet och förklarade att hon så snart nästa ångbåt gick till Stockholm var beredd avt lemna Rydbonäs med sin niece. Baronen använde förgäfves alla gamla lämpor, han slet sig i håret och bad och suckade, men fröken Albertina var färdig att qväfvas af förargelse, afundsjuka och såradt högmod. Det var således ej möjligt att bringa henne till förnuft, och doktorinnan var dessutom aldrig den som tog ett ord tillbaka. Med snäfva och olycksbådande miner skiljdes de derföre åt, och eburu hvar och en bemödade sig att påtaga sig ett artigt leende, sedan de blandat sig med gästerna, var glädjen flydd och den enformigaste tystnad rådde öfverallt. Musikanterna visste ej om de skulle spela eller icke. Herrarne visste ej om: de vågade dansa eller icke, alla de 20 unga damerna sågo sig ängsliga och sömniga omkring. Ermmilia misströstede öch var alldeles uttröttad af de osammanhängande plattheter löjtnant Silfversvan och hans syster ansågo för en passande konversation. Då hon dertill såg baronen med en nedslagen och trämpen min befalla fram spelbord och apmoda några af herrarna alt deltaga dervid, kände hon sig ganska beklämd och suckade med en sorgsen blick på klockan: 2 timmar ännu! Baron hade rätt härom qvällen.