Aftonbladet – 26 juni 1860, sida 2

Det var henne omöjligt att slippa lös. Länsmannen hade fast hennes ena hand som i ett skrufstäd, och en liten notarie, som dansade på andra sidan om henne, skrattade så förtvifladt, att han öfverröstade alla hennes rop och böner att bli fri. Doktorn log af hjertans grund, och majoren hade blifvit som ung på nytt, sjöng, skrattade, pustade och dansade på en gång, liksom gripen af en vild tarantella. Och de små mamsellerna Jönsson hade också tagit mod till sig och dansade med, under så hjertligt skratt, att deras vackra bruna ögon alldeles kröpo ihop. Emilia triumferade och baronen litrikade glad bredvid henne, ehuru bans tröga ben och imma fötter aftvingade honom de ömkligaste grimaser. Ändtligen voro de flesta äldres krafter uttömda, ringen brast med ens på flera ställen, och man såg dem troppa af åt hvar sitt håll, dignande ned i första stol eller soffa, som var till bands, men ändå skrattande så snart de kunde draga andan igen. Baronen ringde, och förfriskningar bjödos omkring under stoj oah munterhet, men plötsligt blef han orolig öfver att ingenstädes se sin syster. Han gick ut för att söka henne, och loktorinnan hade ändtligen kommit loss och hunnit hemta sig så pass, att hon kunde tänka på den beskickning, för hvars skull hon komnit in i tumultet. Hon gaf Emilia en vink och aflägsnade sig med henne. Löjtnanten kände sig litet illa till mods, då han såg sig ;nsam qvar bland hopen, som han: uttryckte ig i tankarne, och gick för sig sjelf som de stora gåsungarne. 3 Majoren bade kommit i liflig diskurs med nspektoren om grödan och sädespriserna, och len nyss så stojande glädjen slocknade af så småningom. En och annan grupp fortsatte väl, balfhviskande och försigtigt seende sig omkring, en slags konversation — men de leste blefvo sittande eller stående orörliga på var sin plats, i lyckligaste fall sysselsatta med tt skala ett äpple, eller bläddra i ett planchverkJoktorn giok och filosoferade för sig sjelf ned händerna på ryggen. (Forts.)