Aftonbladet – 26 juni 1860, sida 2

hör du då inte, doktorinna, hvad säger du om sådant? Min nådiga vän, jag säger ingenting. Nej, det tror jag fullkomligt. Det är ditt vanliga — du säger aldrig någonting, men jag säger att din nigce är utan takt, att hon glömmer det hon nu är i ett bildadt hus, och att det är din skyldighet att korrigera henne när hon glömmer sig sjelf. Hvad önskar du, min vän? Att en flicka, som är min gäst, är så pass städad, att hon inte hänger efter värden ihuset (och en äldre, förnäm man till) i hvilket hörn han står, att hon väntar tills hon blir uppbjuden och tager sin värdighet i akt. Jag fordrar det, min nådiga vän.n Doktorinnan gick till andra ändan af salen, der Emilia stod, och försökte få kamrerskans små döttrar upp på golfvet. Den yngsta, som nyss var konfirmerad, försäkrade att hon ej kunde dansa, och den andra rullade förlägen näsduken mellan fingrarne, medan modren puffade henne i ryggen och tackade Emilie allra ödmjukast, för att hon var så god och ville bry sig om demp. Ett par musikanter hade emellertid spelat upp och några grupper stodo uppställda, orörliga och väntande, der Emilia lemnat dem, Nej, men se der kommer faster sjelf, nå, det var då snällt; då får kamrerskan lof att bli med också. Kom, komp, och innan de viss:e ordet utaf hade Emilia dragit dem med sig utåt golfvet. Baronen kom från motsatta sidan med en Silfversvan vid hvardera handen och det blef snart en stor ringdans. Emilia drog majoren in iringen, och baronen fick fatt uti doktorinnan. De började gnola med den gamla välkända melodien, och snart Brusade ett lifligt sork af skratt och sång, prat och dans genom den stora, ärevördiga salen. Fröken Albertine tog fröken Silfversvans arm under sin och lemnade sällskapet, emedan en så bullersam och vulgär ton var outhärdlig,. Hon ljungade ett par fruktansvärda blickar till. doktorinnan, som, pustande och förargad, svängdes omkring i den stora ringen,