Aftonbladet – 22 juni 1860, sida 3

drifva gäckj! med mig, och någon kokett är jag beller alldeles icke. ; Det der är nu Albertinas historier, hör nu, Emilia; men... min Gud, hvar är Albertina? Detta går välfaldeles åt skogen att jag icke först .:. Och den gamle mannen linkade af helt beklämd emrc;t dörren. Emilia teg; och log för sig sjelf. Om en gtund kom baronen tillbaka. Här firins ju inte en själ hemma, och Emilia kunde inte säga mig det strax, utan låter mig;, trött och frusen som jag är, löpa huset xV indt för att få veta... Att den fruktade herskarinnan en stund lemnat. sin post. : Fy, att vara karl och stå så uD der. toffeln I 7.Ja, hvad skall en syndare göra! Hon:har väl ett förskräckligt humör, men jag behöfver henne. Vore jag karl skulle jag aldrig säga att jag behöfde någon, allra minst den, som på en gång beröfvade mig alla det husliga lifvets och alla ungkarlslifvets bebhag. Beröfvade... nå, nå, nå! Det var en ganska originel uttydning af saken. Alldeles tvärt emot hvad Albertina säger sjelf. Hon menar att jag har qvinlig omvårdnad, utan att hafva en frus kapricer och. pretentioner att strida emot, och-jag är fri och ledig som en 5ökta uhgkarl, utan att möta damm och oördning i mitt bem. y Tvärtom, baron njuter blott det sämsta af begge dessa ytterligheter. Baron har icke skymten af en ungkarls frihet att komma och gå, att lefva och handla efter sitt eget hufvud. Alltidkommer nödvändigheten att höra sin systers mening, att följa hennes Vilja; att söka hennes gunst, i vägen. Ingen äkta mån kan stå värre under toffeln, och baron njuter således intet alls af ungkarlslifvets behag. (Forts.)