Aftonbladet – 21 juni 1860, sida 3

Emilia!, sade baronen efter en lång paus med ångerfull röst. Hon såg upp och mottog leende den hand han sträckte emot henne. Nå, det var snällt, att inte vara ond längre. Reta mig bara inte., . Jag har icke alls varit ond. Låt gå då för flegmatikern. Emilia må anse mig för det, ehuru det, Gud skall veta det, var hvad man minst kunde skylla mig för i. min ungdom. Det har aldrig fallit mig in, att tro baron vara flegmatisk. Jaså, hvem gällde den der målningen då?, En flegmatiker naturligtvis. , Nåy; det måste väl vara jag, det; här finnes ingen annan än Jag. Här fanns nyss ett helt whistparti, och i Mina tankar finnes en mycket stor personal. Vi talade ju i allmänhet. d Baronen var nästan ond -på sig sjelf för att han åter skrattade. :Ja att disputera med fruntimmer det veta vi nu af gammalt är omöjligt. En qvinnas dialektik är märkvärdig, säger Kirkegaard, och hennes logik går ännu besynnerligare vägar. Men omjag icke fär flegmatiker, hvad är jag då? Söta baron!, bad Emiha. Jag ärsåridd för att disputera. Jag har ej haft dena äran att kärna berr baron mer än åtta dagar. Dessutom är jag ett fruntimmer och saknar följaktligen både djupsinnighet och logik. Slut: ligen är jag ryslig rädd för bannor och för vyredgade gamla herrar... Nu är jag en gammal herre tillt jämrade baronen. Nej, Emilia pröfvär mitt tålamod alltför hö Ack, förlåt mig. Jag menade blott att jåligt lynne hör ålderdomen till och alldeles icke det temperament; hyartill jag skälle vilja räkna baron.n .