Ja, hvad klockan är? Men jag har en på mig för resten. Du kan gå. Icke mer än: åtta; mumlade han för sig sjelf, sedan ban en stund gnidit det dyrbara uret i handen. En hel timma ännul En: timma, som kunde vara så angenäm; att man med ledsnad såge den alltför hastigt ila bort, sade Emilia sakta. Lyckliga ålder, då man ännu kan tro på dessa illusioner. Nej, herr baron, det är ej illusioner. Den, som sicke behöfver träla för en knapp utkomst, den, som icke behöfver bero af andras nyck och godtycke, eller af sitt mödosamma arbetes säljbarhet och. åtgång, den bör inrätta lifvet behagligt för sig. ; Arbete, upprepade baronen vresigt, det kan väl icke alla vara arbetare hellers men då han såg Emilia tyst luta sig öfver sitt broderi igen, ångrade han sin bäftighet och återtog i en vänligare ton: Huru skulle miss Emilia göra då för att bevinga dessa tröga timmar? Om jag hade makt, svarade Emilia tvekande, och penningar är makt, så skulle jag göra glada menniskor. Jag skulle gifva akt på alla, intressera mig för alla och söka tillfälle att gagna så många som möjligt. Det skulle nog taga både tid och tankar i anspråk.p Jag är för gammal att resa ut efter vägar och stigar och söka menniskor. Mins icke Emilia att Diogenes icke ens kunde finna någon, fastän han gick och sökte med lykta. Han var en hedning, som sökte idealet. Jag ville vara en kristen, som sökte den behöfvande. Och sådana finnas alltid. ;Ah! barmhertighetsverk, åbja! allt har sin tid, men håll er nu vid ämnet; det var fråga om att:ibevinga tiden, då man sitter hemma och leds.