det så sällan, och minst bland lyckans barn.x Några äldre damer stego plötsligt in i salen: S j Nej, 8e lilla barnetb ropade den ehä af dem, en lång mager figur med nästan kal bjessa och tunna, färglösa läppar, i det hon kastade en försmädlig blick på Emilia, der denna satt på den låga fotdynan med hufvudet lutadt i banden och ansigtet purpradt dels från den nu nästan nedbrinna brasan, dels af sin egen rörelse. Mamsell Frieser drömmer sig , visst i barnkammaren igen, ehuru det tyckes vara temligen längesedan hon lemnade den.n Med ett hastigt språng stod Emilia upprätt och svarade endast med en stolt blick. Det der språnget påminde mig verkligen om en panter, som jag såg i ett menageri på resan från Emsp, fortfor den gamla damen med ännu hvassare röst: Er Är det du, syster Albertinar, afbröt baronen i det han artigt reste sig upp, jaså! du har främmande. Välkomna mina damer! och harr stapplade förlägen mellan dynorna, som rullade hit-och dit omkring stolen. Då Emilia skyndsamt samlade upp dem och lade dem tillbaka på deras platser, nickade han tillfreds och linkade beställsamt omkring för att bereda de nykomna platser omkring kaminen. Jag måste tacka fru doktorinnan, — fortfor han, sedan de tagit plats, och vände sig dervid till erräldre, korpulent dam, med skarpa, hårda drag, för det angenäma sällskap doktoripnan medfört till det gamla tröga Rydbonas, i sin brorsdotter. Mamsell Emilia har varit så göd och pratat bort gikten för mig en lång stund. Fröken Albertiva, som med mycken omsorg draperat den svarta sidenklädningen omkring sin magra person i den gammaldags ländstolen, kastade vid dessa ord ännu en vredgad