alla putor i verlden. Se så hon flkddrar som en liten svala, genom salen; det var bre att röra om brasan. Predika aldrig, Emilia. utan var söt och enkel som nå; det gör så godt att se. Emilia satte sig leende på det lediga hörnet af den stora fotdynan. Förlåt mig, hr baron! Jag ville ej vara häftig, men hjertat blir ibland så fullt, ochdö säger jag stundom mer än jag ville. Emilia är en svärmerska. Låt verlder vara sådan den är. Vi kunna ändå icke åstadkomma något. Lemna verlden efter dig bättre än du tog emot den, säger en stor man, och det finner jag vara ett långt skönare valspråk. Hvar och en bör väl sträfva att åstadkomma något. Romanförfattare hafva också ett ansvar, stundom ett ganska stort, men det bekymrar dem sällan, de vilja leka, de vilja roa, och skämma just genom sin öfverlägsna talang att teckna ofta både smak och seder. Njutningar hålla de fram i alla möjliga falska, förledande bilder. Hjelten är söt och fullkomlig, derföre. skall han njuta. Derföre komma alltid skenande hästar, eldsvådor och allehanda l:fsfaror öfver några höga herrskaper just när en fattig stackare finnes i närheten, och så gripas de alltid af en i verkligheten ohörd och osedd tacksamhet och ihördighet att kunna visa denna tacksamhet, Så blifva de frikostigare än de borde, och så blir på en slump den fadde och oduglige hjelten på allt vis lycksalig. Ja, men det ligger ingenting omöjligt deruti. Mecenater finnas nog äfven i verkligheten.n Knappast!s fortfor Emilia upprörd. .Egoismen och nöden äro lika stora i verlen. Romaner lofva: allt. Verkligheten håller intet. Man vill så gerna try på det goda, men ser