Aftonbladet – 21 juni 1860, sida 1

STOCKHOLM den 21 Juni. Deön af os; förut onitalade artikeln i Fee drelandet rörande konungamötet på Krönborg slött, lyder; med uteslutande af några mindr väsentliga delar, sålunda: Konungamötet på Krönborg är förbi, jublc tystnadt, kransarne vissnade och köfisteldarn: slocknade, hvilka kastade sitt magiska skim mer på en gång öfver Selanäs och Skåhe: kuster samt det sund, som möra förehar ä åtskiljer dem. Nu framträder den frågan; hvad betydde det; hade det någon mening. och kommer det att hafva någon verkan Gudbevars! heter det från höfoch Tege ringskretsarna, det var alldeles icke någor politisk, utan endast och allenast en vänskap lig sammankomst; der talades. alldeles ick! om politik, ja, der tänktes icke ens på den: tiden upptogs af mycket gladare sysselsätt: ning. Gudbeväars! kunna vi genmäla, de: kunde icke lätt falla oss in att betrakta en 1:! timmars sammankomst såsom en kongress, och vi veta mycket väl både att begge konungarne äro konstitutionella regenter, som icke afgöra politiska angelägenheter utom genom sina ansvariga ministrar, och att det är personlig välvilja och vänskap, som från början fört dem tillsamman. Men å åndra sidan skulle man missförstå det jubel, som helsade såväl våra brödraländers konung som vår egen vid detta tillfälle, om man ville uppfatta det såsom en barnslig glädje öfver de två krönta vännerhas omfamning, ifall deras vänskap vore och skulle förblifva alldeles betydelselös för deras folk, ifall konung Carls besök alldeles icke gällde annat, än att smaka på konung Fredriks cHampagne. Folken äro fullkomligt befögade att i de kungliga besöken och återbesöken se ett uttryck af sina egna känslor för hvarandra beh att betrakta den furstliga. vänskapen såsom symbol för regeringarnes och staternas förhållande; de hafva rätt att härtill knyta förboppningar, icke blott att freden och det goda förståndet länderna emellan skola orubbadt fortfara så länge dessa konungar herrska, utan också att se sin ömsesidiga beröring och emensamma intressen befordras genom goda här, äfvensom att få verksamt bistånd af hvarandra, ifall fiendtlig öfvermakt skulle kasta sig öfver något af dem och sätta dess tillvaro i fara. Sålunda hafva folken fattat konungamötet, sålunda synes att konungarne sjelfva måste hafva förstått det, sedan de Med bifall mottagit yttranden härom från olika håll. Det är blott ett af de nordiska länderna, hvars fred och välfärd synas i närmaste framtiden hotade; men för det närmar sig också faran stt er och mer. Det är vårt fäderåesland. Ur hvilken källa denna fara flyter vcta alla eller borde åtminstone veta det, selan det icke blott ofta blifvit uttaladt, utan äfven det ena årets sorgliga erfarenhet efter det andras oupphörligen har bekräftat saken; den uppkommer af bristen på en för alla tydlig Och bestämd, af Europa erkänd gräns emot söder. Faran kommer af Holsteins förbundsförhållande, hvilket en kortsynt dynastsk politik funnit fördelaktigt att hålla oklart, sålänge Tyskland icke ifrågasatte det och danska folkets ögon icke voro öppnade efter den långa sömnen, bvilket man uppsåtligen underlät att ordna, då det kunde ordnas, och hvilket man nu icke kän få ordnadt, emedan Tyskland har deruti funnit ett godt medel att hålla Danmark i fruktan och beroende samt en gång frånröfva det Slesvig. Ty detta är tvistens rätta föremål och egentliga kärna. Holsteins förhållande ensamt skulle i verkligheten icke erbjuda någon stör svårighet, ifall Tyskland icke med dess ordnande förenade planen att eröfra Slesvig. Att det gäller Slesvig och blott Slesvig, det kan nu iöke längre döljas båkom den holsteinska skärmen; andra preussiska kammarens förhandling det 3 och 4 Maj har gjort det omöjligt att längre tvifla derpå,; och bebådar snart en sådan upphetsning af sinnesstämningen i Tyskland, att ingen kan veta, huru länge de trolösa och fega tyska regeringarne skola kunna motstå den, eller, rättare sagdt, huru snart de skola begagna den för att öka sin popularitet, skaffa sig utomordentliga penningesummor beviljade och afleda uppmärksamheten från inre frågor. Huru länge det andra slesvigska kriget skall kunna uppskjutas beror visserligen på ställningen i Europa och syonerligen på Frankrikes förbålllande till Tyskland; men det skall svårligen kunna undgås, såvida icke Tyskland på anära håll lider så allvarsamma nederlag, att det tappar både lusten och makten att göra eröfringar. Och kan det icke undgås, så Beror Danmarks tillvaro derpå, att det på förhand bar förvärfvat sig vänner och bundsförvandter, på hvilka det i yttersta nöden tryggt kan lita. Men hvar finner det sådana? Ingen stormakt har något enskildt intresse uti , att Danmark består såsom sjelfständig stat eller folk; dextill är -det för litet; sönderstyckadt, deladt, förminskadt eller förökddt; rubbar det icke i minsta mån Europas jemvigt. Lades halfön med invid liggande öar till Tyskland, så skulle denna utvidgning och de nya förhållanden, som derigenom uppkomme i Nordtyskland, med snaraste medföra det tyska förbundets upplösning i et nordtyskt och ett sydtyskt statsförbund eller rike, något som de öfriga stormakterna gerna skulle se. Emellertid är, det möjligt, att Frankrikes intressen; såvida det eftersträfvar Rhengränsen; skulle förena det med Danmark; men detta skulle derigenom-indragas i den napoleonskas politikens skydrag och huru det skulle komma ut derur, då kejsaren en gång dör en naturlig eller våldsam död; och hans dynasi måhända upphör med horom, det kan ingen veta. Huru litet den förste Napoleons vänskap och bistånd båtade oss, det veta vi alla. Hvad -Eögland angår, så tyckas de tyska tidningarnes förhoppningar, att detantingen skall lemna Tyskland sitt moraliska och diplomatiska understöd, eler tillsluta ögonen och låtsa såsom det glömt både stamförvandtskap och gamla garantier, icke vara alldeles ogrundade. Den