tid upphörandet af adelns sjelfskrifvenhet till lagstiftarekall; varit antaget såsom ett af de förnämsta syftemålen. Kan man nu främja vinnandet af ett sådant syftemål genom att göra flera individer och deras afkomlingar delak iga af den företrädesrätt framför andra medborgare, som de adliga slägterna i detta afseende besitta? Kan man förmoda, att adelståndet, om det ser sig förstärkt från de ofrälse klasserna med familjer, som äro mäktiga genom stora rikedomar och en omfattande industriel verksamhet, skall finnas mera benäget än hittills att på fäderneslandets altare offra en förmån, som har sin grund i några få genom sin sociala ställning mäktiga slägters lyckade bemödanden, att blifva herrskande öfver Sverges öfriga innebyggere. hvilka till de: tiden och så långt ifrån som häfderna veta omtala åtnjöto lyckan af politisk jemlikhet mellan alla fria män i landet? Jag åtminstone kan icke tro sådant, utan ser tvärtom klart för mig, att man genom upp höjande i adligt stånd blott förstärker adelns makt till motstånd emot en af nationen länge, innerligt och lifligt önskad och efterlängtad reform af nationalrepresentationen.i det syfte. att representanterna skulle blifva i verkligheter och icke blott till namnet ombud för ett enigt i klasser och stånd odeladt folk. Och på samma gång man sålunda stärker adelns motstånd emot en reform af representationen, bör man ihågkomma att nationen är med r tta så öfvertygad om behöfvet af en snar representationsförändring i den antydda riktningen, att hvarje åtgärd, som kan lägga ett nytthinder för dess genomförande, måste väcka lifligt missnöje i landet. Men oafsedt den verkan e : sådan åtgärd kan utöfva till hindrande af en representationsreforms snara genomförande, låter det sig icke förnekas, att den bidrager til! underhållande af fördomar och konstlade samhällsbegrepp, hvilka åstadkomma något heli annat än en nations lyftning i en högre sedlig mening. Öfverallt bar dessutom visat sig. att adeln i mån af civilisationens allmännare fra .skridande måst åt andra elementer dela med sig mer och mer af sin betydelse. Detta resultat af den allmänna. verldserfarenhetew hade vid ett sådant rådslag som det ifrågavarande icke bort förbises, och hade enligt min åsigt bort mana konungens rådgifvare att afstyrka ett beslut, som för öfrigt står i strid emot svenska folkets åsigter. om hvad som är rätt och sannskyldigt nyttigt för r ket. Svenska folket vet sig behöfva se konungen omgifven af rådgifvare, som både hafva öppna ögon för nationens kraf på sundare principer för den statsrättsliga utvecklingen. än de som qvarlefva sedan medeltidens ridderskap undertryckte den urgamla folkfriheten, och klart uppfatta. vigten af att främja lösningen af landets stora lifsfråga, nationalrepresentationen : ombildning; samt således inse och erkänna, att det för såväl regeringens tillföritliga upplysande om allmänna meningens beskaffenhet oeh regeringens tillförlitliga stödjande af en allmän folkmening, som äfven för folkets säkerhet att dess .åsigter och önskningar blifva troget framburna och emotsvarade, är en oafvislig nödvändighet, att den nuvarande fyrdelta ståndsrepresentationen med sin adliga oeh prelatensiska sjelfskrifvenhet, sina på embete, yrke eller förmögenhet, 1.en icke på menniskorätt och sannt medborgarevärde grundade valordningar, snart blifver ersatt med en församling af folkombud, utsedda genom samfäldta val med lika rösträtt för alla politiskt berättigade svenska medborgare. Då jag anser de konungens rådgifvare, son: kunnat tillstyrka eller: kontrasignera konungens omförmälda beslut :om det senaste upphöjandet i adeligt stånd, hafva visat sig icke inse eller iakttaga rikets sannskyldiga nytta i detta afseende, så hemställer jag vördsam: ligen, att höglofliga konstitutionsutskottet ville enligt riksdagsordningens S 29 äska del al statrådets protokoll, angående ifrågavarande mål, för att till pröfning upptaga huruvida icke rådgifvareåtgärden fordrar tillämpning a! regeringsformens S 107.