Aftonbladet – 19 juni 1860, sida 2

dreas, hvilken, såväl som hans familj, visade mig mycken aktning och välvilja. Men jag var fånge, eller ej långt ifrån så. Oaktadt alla guvernören don Pascal Echagues välvilliga bemödanden och det intresse, som den goda befolkningen i Gualeguay, visade mig, måste jag afbida diktatorns i Buenos Ayres beslut, men något beslu: fann han ej för godt att fatta. ; Rosas var då diktator i Buenos Ayres, och jag får snart tillfälle att vidare tala om honom. i sammanhang med Montevideo. Läkt efter min. blessyr, började jag göra promenader; men till följd af-styrelsens befallning voro mina utflykter begränsade: Till ersättning för min konfiskerade skönert bestod man mig en ecu om. dagen, hvilket var mycket i ett land, der man får allting för intet och man ej har några tillfällen till depenser; men detta uppvägde dock ej fribeten. För öfrigt var denna utgift af en ecu om dagen sannolikt känbar för styrelsen, ty man erbjöd mig att fly; men de personer, hvilka på god tro öfvertalade mig härtill, gingo, utan att veta det, styrelsens ärenden, då de frestade mig. Man sade mig, att styrelsen skulle utan synnerlig saknad se mig försvinna. Man behöfsde minsann ej truga mig, för att förmå mig gå in på ett förslag, hvarpå jag redan tänkt inom mig; Guvernör i Gualeguay hade, efter don Pascal Echagues afresa; enviss Leonardo Millan varit; han hade dittills hvarken varit ond eller god mot mig, och jag hade ännu icke haft någon orsak att bekläga mig öfver honom, ehuru han visat mig föga intresse. Jag beslöt således att fly och började derföre att vidtaga mina förberedelser, för att vara i ordning vid första tillfälle som erbjöde sig. En stormig afton begaf jag mig till en gammal hedersman, som jag brukade besöka, och som bodde ett stycke ut på landsbygden; jag underrättade honom; om mitt beslut och bad honom skaffa mig en vägvisare och hus tar, för att begifva mig till en estaneia, hvilken egdes af en engelsman och var belägen på Paranas venstra stränd. Der skulle jag