righeter, hvem nekar väl det? Men hvadsom är rätt, nyttigt och nödvändigt lärer icke få tillbakasättas för endast svårigheter, om det blott är möjligt. Och möjligt är det... Svårigheterna äro öfvergående; de förefinnas endast vid öfvergången från det gamla till det nya. De äro för öfrigt icke på långt när så stora, som de påstå, hvilka vilja fortfarande åtnjuta förmånen att på jordbrukets bekostnad få resa kring land och rike. När. saken en gång är på det nya sättet ordnad -efter den gamla, goda och lagliga nörmen, att den resande skal: betala sitt fortskaffande, så behöfs hvarken bevillningar eller öfverdrifna utgifter. Må roan alltid ihågkomma, att det är den resande, som skall betala skjutsen, och icke staten som skall bestå honom den, ty eljest är det säkert, att hvad man gifver trafiken, det fråntager man industrien, och sådant är att taga ur .ena handen och lägga i den andra,ett onödigt besvär, hvarmed icke klokt folk upptager tid och omtanka. Men första steget till reformen är att besluta, att den skall utföras. Hvarje yrkande på vidare uppskof med ett sådant beslut, under förevändning att se till huru det kan utföras, visar blott ett obotfärdighetens förhinder, så mycket oklokare, som det väl i första rummet gifver bondeståndet anledning att misstro de öfriga ståndens ifver för hvad som är rätt och godt, men ock i det andra förlänger utpressningarne af landets modernäring, hindrar dess tillvörliga utveckling och uppblomstring, hvarigenonr en förlamande återverkan alltid faller på hela den öfriga industrien, så att trafiken i och för sig blir tjenare åt ett i sin mån bundet och tynande affärslif samt slutligen låter dessa många anledningar till osedlighet och moraliskt förderf fortfara, hvilka nu så allmänt öfverklagas vid den närvarande skjutsinrättningen. Att presteståndet icke har öppna ögon :för hållstugornas skadliga inverkan på de unga bondgossarnes sedlighet är mer än väl förtjent af sitt särskildta kapitel, men presteståndets hållning i denna, som i så många andra sedlighetsoch humanitetsfrågor, börväl icke kunna hindra adelns och borgareståndets 1edamöter, i såväl utskottet som stånden, att erkänna tiden vara inne att i denna fråga sluta sig till bondeståndet och hela den rätttänkande allmänheten, hvilken icke utan största förtrytelse kan åse, att man, under förevändning, att den, som förvärfvat jord, äfven beräknat dess bördor; vill gifva helgd åt en orättvisa, som just i detta ögonblick genom jernvägsanläggningarne, och dermed förändråd trafikriktning, håller påatt försvinna för en stor del af dem, som möjligen förvärfvat jord med beräkningen af skjutsningsbördan; men så mycket hårdare kommer att träffa sådana trakter; der skjutsningsbesväret hittills varit okändt och aldrig tagits i betraktande vid Sordförvärf.