Aftonbladet – 16 juni 1860, sida 2

till hundratal genom gatorna, ett vältaligt vittnesbörd öfver Bourboner-väldet. De trupper, som varit förlagda i fängelset Vicariato och kasernen der strax bredvid, hade aftågat och i båtar begifvit sig öfver till kästellet: Förbindelsen var således afskuren mellan! trupperna i kastellet och de på Piazza Reale. Strax derefter fingo vi underrättelse om att trupperna i Monreale drogo -sig nedåt staden. Tidigt på morgonen såg man dem stiga ned utför bergsvägen och tåga framåt till kongl. slottet, der de med några tusen man ökade antalet af der förlagda trupper. Denna splittring af de kongl. stridskräfterna var just ett af de förnämsta syftemålen, som Garibaldi vunnit med sina marscher. Tillräckligt bekanta med folkets hat och väl vetande att en mängd fiendtliga skaror endast väntade på att få göra dem något ondt, vågade neapolitanarne aldrig röra sig annorlunda än i stora massor. De hade nu skickat 4—5000 man till Monreale för att skydda denna position. En lika stark kår var uppställd utefter vägen från Pares till Piana, för att, såsom det hette, förfölja Garibaldi. Vidare behöfde man en stark besättning i citadellet och på vägen till molon, så att just icke mycket återstod för sjelfva stadens försvar. Tidigt i dag på morgonen kommo två neapolitanska ångfartyg med nya trupper, som tros komma att landsättas på ett eller annat ställe. Dessa trupper voro afskickade innan striden i Palermo bunnit blifva bekant i Neapel. De tycktes obeslutsamma om hvad de skulle göra under nuvarande omständigheter, ty hade de velat landstiga, hade detta ganska lätt hunnit gå för sig under skydd af citadellets eld. Nu på morgonen är det temligen lugnt. Intet skott har afhörts från skeppen, och äfven citadellet arbetar mindre kraftfullt. Middagstiden. Jag är just återkommen från högqvarteret på Piazza del Pretorio, der jag fick reda på hemligheten, hvarföre skeppen tystnät. Dagligen skickar amiral Mundy sin flagglöjtnant hr Willmot tre gånger till stranden för att meddela sig med vår konsul hr Goodwin och göra sig underrättad om allt hvad som här tilldrager sig. 1 dag på morgonen hade hr Willmot fått en annan. beskickning. --Den neapolitanske kommodoren infann sig helt tidigt ombord på Hannibal (engelska! amiralskeppet) för att bedja om amiralens bemedling till ernående af Garibaldis samtycke till en vapenhvila. Han begärde äfven, att amiralen skulle öfvertala Gäribaldi att tillåta två neapolitanska amiraler begifva sig från kongl. slottet och dess grannskap genom staden ned till honom (amiralen). Amiral. Mundy svarade, att han icke ville åtaga sig medlarekallet för några slags underhandlingar, så framt icke skeppen och citadellet upphörde att skjuta. Kommodoren lofvade genast att inställa elden från sina -kepp, men förklarade också att han icke egde någon rätt att utlofva detsamma i och för citadellet, emedan befälhafvande generalen derstädes icke stode under hans befäl, utan tvärtom vore hans förman. Han skulle dock göra allt för att öfvertala befälhafvaren på citadellet att följa hans exempel och in-tälla elden. . Då lofvade amiralen att framskaffa kominodorens budskap till Garibaldi. Kemmodoren höll sitt ord, och hans skepp hafva icke vidare lossät ett enda skott, ehuru et dock ser ut som om han icke lyckats i in öfvertalningskonst hos generalen på cita!ellet, emedan denne fortfarande då och då kastar bomber, om han ocksi visar sig särleles artig jemförelsevis mot i går. Bättre in sjelfva utrymmandet af positionen på mo:on och af det stora militärlasarettet med 700 sjukå-och sårade, tyckes kommodorens budkap visa, att det icke måtte stå så särdeles väl till med neapolitanarnes förtröstan. Det noaktadt samtyckte Garibåidi med sitt vanliga ädelmod :genäst till en vapenhvila, beviljade generalerna fritt genomtåg. genom staden och I gjorde; en paus midt på sin segerbana. Ja, han utfärdade genast befallning om att inställa fiendtligheterna utefter hela sin anfallslinie .och lät genom arhiralen underrätta kommodoren: derom. Detta var dock att drifva ädelmodet för långt. Men det ligger nu en gång i Garibaldis natur, att han fullt och fast tror på den sak, för hvilken han strider, och är ädelsinnad äfven mot sina fiender. Förutom de neapolitanska befälhafvarne tyckes det dock finnas äfven andra personer, som tro, att segern står vid Garibaldis sida. Sedan jag skrifvit ett par rader på morgonen, flanerade jag ute i staden och vände naturligtvis kosan först till högqvarteret. Jag hade min egen bostad i hötel Trinacria, alldeles midt emot franska konsulatet. Just då jag gick ut genom porten, såg jag en herre i blå rock med metallknappar, som buro Frankrikes kejserliga örn. Han talade med min värd, och denne föreställde honom för mig såsom franska konsulatets kansler, hvilken inskade få tala med general Garibaldi och bad mig att taga honom med mig, då jag skulle gå dit. Jag samtyckte dertill, och vi begåfvo oss genast på väg. Under hela vägen förrådde kansleren en synnerlig nyfikenhet. Han frågade mig om antalet af Garibaldis trupper, om han vore i besittning af staden, om han vore väl försedd med ammunition, och alla möjliga ogrannlaga frågor, som jag besvarade så diplomatiskt fint som det stod i min förmåga, Han sade mig, att han hade något särskildt att meddela generalen, och jag underhöll honom med berättelser om bombarderingen, visade honom spåren derefter och uttalade mig särdeles vidlyftigt om det lågsinnade deruti, äfvensom om den jämmerliga rol, som de civiliserade? nationernas representanter spelat under hela denna historia. På detta sätt kommo vi till Piazza Pretorio oeh träftade generalen på den stora fontänens platforw. Jag. presenterade min följeslagare, som tog Garibaldi afsides, lyckönskade honom i sin regerings namn till den störa framgången med hans expedition, försäkrade honom om Frankrikes sympatier och ådagalade derunder mycken vältalighet, som dock sannolikt gick kMarad nå den rättframme soldaten med den