Aftonbladet – 16 juni 1860, sida 2

erKkansla. Neapolitanska dynastien Kunde man spörja alla dem, som nu läsa tidningar i Europa, så skulle det ofantligt fyervägande flertalet förklara sig emot konungen af Neapel. Till denna nästan undanptagsfria enstämmighet, från hvilken blott ågra få ljusets fiender och af egennytta drifva? personer skilja sig, bidraga fiera orsaker. Fn af dem är fjolårets krig, hvilket, framstäldt för verlden såsom en strid för Italiens :nhet och oberoende, plötsligen afbröts till tor sorg för de med Italien sympatiserande, men likväl nu genom Siciliens resning och jäshingen i könungariket Neapel förnyas. En annan orsak ligger uti den maös framstående personlighet, hvilken skyndat till den sicilianska respingens hjelp. Garibaldi, hvilkens företag genom djerfhet, skicklighet och öfverraskande snabbhet i utförandet väcka förvåning, ir just den man, som folket behöfver och önskar, Medan han vinner aktning af Italiens vänner och den hängifvenhet som alltid följer bragderna, väcker han å andra sidan hos sina fiender en med beundran förenad skrämsel. Den dynasti åter, som han bekämpar, har deremct in:et, som vid inträffande olycksöde eler vid ett slutligt fall kan väcka synnerligt deltagande. Om än de flesta regentslägter i det bildade Europa begått åtskilliga trolösa handling ir emot sina folk och derför mera eler mindre i en snar framtid hafva att vänta en d ;m, så framstår dock Neapels bourbonska regentfamili främst ibland de mest trolösa och srymma. Åtoivstone bar den — om vi undantaga denännu icke fast grundade bonaparteska Jynastien — blott i österrikiska hus-t en möjligen någorlunda värdig rival: Återuppsatt på neapolitanska tronen, sedan Napoleon blifvit besegrad -af de allierade makterna, har lenna dynasti, i stället för att försona folket med sitt frimmarnde ursprung, snarare gjort allt, för att göra sig ännu mera främmande. Siciliens ursprungligen fria konstitution blet snart afskäffad och måste lemna rum för en blind, obeveklig despotism. Resningen 1820 aflockade dynastien löften, som snart åter brötos. Den fortfor att herrska till och med öfver året 1848, derigenom att den lika trolöst och grymt, som förut, med rått våld tillintetgjorde alla förhöppningar om något bättre; Tilloch med den allra ringaste fläkt af frihet var densamma motbjudande; På blotta misstanken om obelåtenhet kastades tusentals oskyldiga offer i de rysligaste fängelser, icke för att blifva helt enkelt afrättäde, utan för att marteras till döds. Man gaf icke alltid sina fängslade offer nödig föda. Ohyra, hunger, köld och förskämd luft eller fukt gnagde på deras lif. Ofta belades de med tunga kedjor, sammarsmiddes med andra offer, så att blodet flöt och de knappast kunde röra sig. Derjemte använde man tortyr för att framtvinga bekännelser. De lidanden, som Poerio och hans kamrater hade att utstå, beskrefvos på sin tid vidlyftigt i tidningarne och väckte afsky hos alla. Oaktadt den använda strängheten funnos alltid nya offer, som voro beredda att blifva martyrer; ty despotismen dref alla till förtviflan. Sicilien var synnerligen plågadt. Då domstolarne i de öfiiga neapolitanska provinserna icke voro annat än afskyvärdapverktyg för tyranniet, så var rättvisan på Sicilien nästan helt och hållet utöfvad af — polisen, en polis, hvars maxim är, att hvar och en, som icke kan bevisa motsatsen, är skyldig och bör såsom sådan behandlas. Naurligivis var Neapels konungafamilj mycket gyudlig. Mången kallade den aflidne konungen vidskeplig, andra deremot betraktade honom såsom en fulländad hycklare, som för politiska ändamål iklädde sig fromhetens mask, eller såsom en grånad syndare, hvilken sökte förskaffa sig förlåtelse genom böner och prestillställningar samt fromma verk?. Påfven nade i honom ett ständigt stöd, och då han lög, försummade icke den jesuitiskt uppfostrade sonen att träda i faderns fotspår. På let att icke för mycken bildnirg skulle inränga, försvåradesrörelsen så mycket som möjligt. Derföre undandrog sig regeringen tt ingå handelsfördrag, som kunnat gynna ndustrien, motsatte sig: jernvägarne, som för ramt.den garantera framåtskridandet, ja till och med förhindrade anläggning och förvättring af landsvägar. Om det så blef bevöfligt förenade sig polisen till och med med öfvare och tillät dem att plundra enskilda versoner och offentliga byggnaderäför att selan med dem dela rofyet. ss.