Aftonbladet – 14 juni 1860, sida 3

nagot melankoliska landskap,Nils :Anderssons nordiska landskap med de oöfverträffliga oxarne och korna, och Hansens porträtter, på hvilka siden och sammet äro till illusion målade och väcka damernas beundran. Jag vill icke inlåta mig på något slags konstkritik öfver alla dessa företeelser, dertill Tär jag alldeles för litet förnumstig och förståmigpåare i den vägen, och jag förmodar Tockså att mina landsortsvänner snart i Aftonbladet få läsa några betraktelser öfver denna exposition utur estetisk synpunkt; men jag vill bara med den frispråkighet, som jag tagit mig i dessa förtroliga bref, i korthet nämna litet om några taflor, som vid en vandring genom expositionslokalen ådroge sig min uppmärksamhet. Den första at dem är en tafla af den store djurmålaren Kjörboe: en sårad räf, som ursinnig vänder sig om mot tvenne förföljande hundar. Man vet icke hvilket man mest skall beundra, Mickel, som lyfter på sin blödande tass och tyckes fullt besluten att dyrt sälja sitt lif, eller de båda lurfviga kamraterna, som med eldgnistrande ögon följa alla hans rörelser och tyckas passa tillfälle att få hugg på den arme! Med ett ord, det är ett lif, en natursanning i denna tafla, som visa att dess mästare gjort sig djupt förtrogen med sitt ämne och eger den trollformel, hvarigenom han återkallar den gamla goda fabeltiden, då djuren kunde tala. Den andra af dessa taflor är en liten genretafla af Amalia Lindegren, en gammal gubbe, som med råttfällan framför sis gläder sig öfver nattens fångst och med fingret hotar den lilla vistbusröfvare, som sitter hopkrupen i ena hörnet och sörjer sin förlorade frihet. Man kan icke annat än beklaga den stackars råttan, på samma gång som gubbens godmodiga utseende tycks förråda att den lilla kommer att näpsas och — släppas. . Den tredje är ett böhmiskt landskap af Edvard Berg, en i sanning storartad tafla. I förgrunden ser man en kyrka på en höjd, och i dess granrskap utspelas ett blodigt drama från religionskrigens dystra tider. Jernklädda krigare klättra upp genom bergskrefvorna från slätten dernedanför, och på kyrkogården rustar landtfolket sig till strid, medan den kyrkliga: processionen söker att elda dem till nya ansträngningar. . Nedom allt detta den oändliga slätten, genomskuren af en flod och, med spridda städer uppdykande ur det något töckniga landskapet. På ena sidan är slätten begränsad af stela, långsträckta berg, öfver hvilka ett mörkt åskmoln rufvar, medan solen belyser den vilda scenen i förgrunden. Med synnerligt intresse har jag sett en genretafla af DUnker, framställande ett resande teatersällskap. Vi äro i klädlogen hos ett af dessa kringresande sällskaper, som gifva pantomimer och emellanåt dans på lina, — de:sa konstens sannskyldiga parias, som på zigenarmanår genomresa länderna, svältande den ena dagen, frossande den andra; lättsinniga, olyckliga, glada och föraktade! Midt på taflan se vi den stackars pajazzo, utrustad 1 Sin hvita kostym, färdig att inträda på scenen; då i hast en flygande tandvärk gör den stackaren alldeles ursinnig af smärta., Publiken väntar och stampar — man ser det på den bugande direktören, som lyfter en flik af förhänget der ute och söker lugna åskådarne, — hvad skall man göra? Affischören — en gammal, försupen och dekorerad militär — räcker fram opium i en sked, — förste älskaren bjuder en stor grogg, och primadonnan skrattar åt den olycklige, medan hon knyter sitt skoband, i en ställning, i hög grad talande förshennes egen. En af de manliga artisterna håller på att sminka sig — han vänder ryggen åt betraktaren, som ser hans balfgrimerade ansigte uti den söndriga spegelbiten, som han håller framför sig, — och längre bort i rummet håller en af sällskapets medlemmar på att af en hvit statist göra en neger; halfva ansigtet är redan svart och gör en ypperlig effekt. Längst bort i venstra hörnet af taflan sitter en skräddare och lappar en trasig kostym, som skall begagnas för qvällen. Detta är det tragi-komiska; nu kommer det tragiska. Till höger på taflan står en ung flicka, redan färdigklädd, med nedslagna ögon, lutande sig mot väggen. Det är oskulden, som nyss fallit, eller är på väg att falla — det är striden mellan en bättre natur och omständigheternas kraf och omgifningens exempel. Ungdomens första blomma talar i de runda, blygsant yppiga formerna. och sorgen och blygseln ur det sorgsna anletet och den nedslagna blicken. Det ligger en hel verld af elände, förnedring och sjelfförgätenhet mellan den unga flickan och den yppiga, skrattande primadonnan; men den föreställningen tränger sig ovilkorligen in på åskådaren, att svalget minskas för hvarje dag, och att afståndet slutligen skall helt och hållet försvinna. I taflans bakgrund på venstra sidan ser man en korpulent, rödbrusig matrona sysselsatt med att fästa ett par amorsvingar på en liten flicka om fem å sex år, hvilken barnsligt oskyldig beundrar sin granna drägt ock gläder sig åt att få vara med. Der hafva vi således början — och slutet! Och har jag icke rätt, då jag säger, att framställningen af dessa fyra åldrar, barnet, ungmön, primadonnan och påkläderskan, utgör tillsammans ett drama af den mest gripande art? Lägger man härtill det trogna iteckningen, det konstnärliga i grupperingen, det friska i koloriten, så tror jag att den Dunkerska taflan förtjenar en hedersplats på 1860 års exposition, på hvilken qvaliteten för öfrigt kanske står uti ett visst missförhållande till qvantiteten. Och sedan jag nu tröttat er med min långa beskrifning, är det klokaste jag kan göra att sluta med att förblifva eder snart återkommande Polykarpus. UTRIKES.