Aftonbladet – 14 juni 1860, sida 2

Det var nu ej tid att besvara dessa frågor; faran var ofantligt stor: vi hade bränningar babord och styrbord, förut och akterut; däcket var bokstafligen öfverhölj:lt af skum. Jag sprang upp på fockmastens rå och kommenderade: babord hän! Under det att besättningen verkställde denna manöver, gick vår förmärs öfver bord. Emellertid kunde jag från den plats, hvarpå jag befann mig, öfverskåda fartyget och bränningarna, så att jag var i stånd att utvisa hvad väg skonerten borde taga; skonerten å sin sida lydde så villigt rodret som en. häst betslet, likasom om han haft förstånd och insett, hvilken fara han löpte. Slutligen befunno vi oss efter en timmas förlopp, hvarunder vi sväfvat mellan lif och död och jag sett de äldsta sjömän blekna och de ogudaktigaste läsa böner, utom all fara. Så snart jag fick besinningstid, sökte jag göra mig reda för, huru vi kunnat bli drifna in midt ibland dessa förfärliga klippor, så kända af sjömän, så tydligt utsatta på sjökorten och från hvilka jag trodde mig vara tre mil aflägsen, då jag befann mig midt ibland dem. Jag undersökte kompassen; den fortfor att missvisa; hade jag följt hennes anvisning, skulle jag satt rakt på land. 4 Slutligen blef allt klart för mig. Då jag lemnade skonerten, för att gå att utkräfva mina två tusen patagons af den,som köpt kaffet, befallde jag, att alla sablar och gevär skulle hemtas upp på däck, för den händelsen, att ett anfall gjordes; befallningen hade blifvit verkställd, och man bade lagt in vapnen i en koj nära nakterhuset. Denna massa jern hade dragit magnetnålen åt sig. Man tog bort vapnen, och kompassen återtog sin normala riktning. Vi fortsatte vår färd och anlände till JesusMaria, som ligger ungefär på lika långt afstånd som Maldunato från Montevideo, en på andra sidan. Derifrån, är ingenting att berätta, om. ej att det var slut på våra hfsmedel, emedan .vt.ej haft tid att proviantera före vår afresu, Men