Aftonbladet – 14 juni 1860, sida 2

att få någon betalning; och som jag var nödsakad vatt afsegla på aftonen, hade jag ingen tid vidare att förlora, och mina penningar måste jag nödvändigt ha, innan jag lemnade Maldonato, emedan det hade varit ännu svåre att få ut dem, sedan jag rest, än då jag låg qvar. . ? Följaktligen gaf jag befallning om att göra fartyget klart att gå till segels, stack ett par pistoler i bältet, och kastade en kappa öfver axlarna och begaf mig helt lugnt till köpmannens bostad. Det var. ett herrligt månsken, så att jag på långt håll såg min man stå och hemta frisk luft i sin port; ban såg äfven mig,igenkände mig och vinkade åtmig med handen att affgsna mig, liksom för att antyda, att jag löpte ara. Jag låtsade ej se någonting, gick rakt fram till honom och satte utan krus pistolen mot bröstet på honom. Mina penningar! sade jag. Han ville inlåta sig i förklaringar; men när jag tredje gången upprepat dessa båda ord: Mina penningar! lät han mig stiga in och räknade upp åt mig de två tusen patagons, han var skyldig mig. a Jag stack min pistol tillbaka i bältet, tog min penningpåse under armen och återkom till skonerten, utan att ha blifvit på minsta sätt ofred. d. Kl. 11 på aftonen lyfte vi ankar, för att gå uppföre La Plata. IX. La Plata: I dagningen befann jag mig till min stora öfverraskning midt ibland Piedras negras bränningar. Huru hade jag råkat i denna belägenhet, jag, som ej sofvit en minut, som oupphörligt haft mina ögon fästade på kusten, som, då det efter månens nedgång blef mörkt, oaflåtligen rådfrågede kompassen och höll kurs efter densammas anvisning?