Aftonbladet – 14 juni 1860, sida 2

sedan arresteringsordern blifvit utfärdad, var det ej rådligt att gå i land, -ochemellertid måste jag stilla hungernpå tolf matfriska sjögastar. . Jag kryssade med fartyget, dock utan att aflägsnamig: från kusten. En morgon upptäckte jag ett stycke upp i land ett hus, som såg ut som en: bondgård. Jag gick för ankar så nära stranden som möjligt, och som jag ej längre hade någon båt, sedan jag, såsom nämndt är, gifvit bort den som fanns åt dem som gingo från bord vid ön Sainte Catherine, lät jag hopsätta en flotta äf ett bord och rågra tunnor och vågade mig ut på detta nya slags farkost, utrustad med en båtsbake och åtföljd af en enda matros, hvilken äfven hette Garibaldi, utan att likväl vara slägt med mig; hans förnamn var Maurice, Fartyget red för två ankare, emedan vinden låg starkt på från pampas. Vi befunno oss således midt i bränningarna, icke roende, utan slingrande och dansande på vårt bord och i hvarje ögonblick äfventyrande att kantra. Slutligen lyckades det oss, efter underverk af equilibristerier, att törna på stranden; jag lemnade Maurice qvar att vakta vår flotte och vågade mig sjelf upp i land. XX.