Aftonbladet – 13 juni 1860, sida 2

Hans mors glädjetårar och välsignelser lönade mig rikligen för det bad jag tagit. Som jag räddade hans lif under namn af Jossf Pane, är det sannolikt att han, om han lefver, aldrig vetat det verkliga namuet på den, som frälste honom. j Jag gjorde på Union min tredje 1esa till Odessa; vid min återkomst gick jag ombard på en fregatt, tillbörig beyen i Tunis. Jag lemnade den i Goulettes hamn, återvände sedermera på en turkisk brigg och fann vid min återkomst Marseille nästan i samma tillstånd, hvari hr de Belzunce såg det under svarta pesten 1720. Man befann sig uti en ny-koleraepidemi. Alla menniskor, utom läkarne och de barmhertiga systrarne, hade flytt från Marseille. Alla vistades på sina landtstäillen; staden såg ut som en stor kyrkogå-d. Läkarne begärde benevoles, Såsom man vet, kallar man så de frivilliga medhjelparne på hospitalerna. Jag och en triestare, som gjort återfärden från Tunis tillsammans med mig, anmälde oss på samma gång. Vi slogo ned våra bopålar På hospitalet och deltogo i vakandet om nätterna. Denna tjenstgöring varade 14 dar. Då efter denna tids förlopp -oleran aftog i intensitet, och tillfälle erbjöd sig för mig att erhålla en plats, på hvilken jag skulle få se nya länder, tog jag anställning såsom andre man på brigen Nautonnier från Nantes, kapten Beauregard, destinerad till Rio Janeiro. Många af mina vänner ha påstått, att jag är skald mer än något annat. Om man ej är skald p: andra vilkor, än act man skrifvit en Iliad eller en ?Gudomlig komedi?, eller Lamartines Mädtations eller Victor Hugos Orien:ales, så är jag ej skald; men om man är skald, för det att man timtals de azurblå och djupa hafven söker de submarina vegetationernas hemligheter; om man är skald, för det att man faller i hänrycekning vid åsynen af vikarne vid Bio Janeiro, Neapel eller Konstantinopel; om man är skald, för det att man svärmar för sonlig kärlek, drömmer om barnets minnen eller