Aftonbladet – 13 juni 1860, sida 2

ynglingens kärlek midtibland kulregnet, utan att tänka på att drömmen kan sluta med ett krossadt hufvud eller en afsliten arm — då är jag skald. Jag påminner mig, att då jag en dag under sista kriget, uppgifven af trötthet, emedan jag ej sofvit på två nätter, knappt varit af bästen på två dagar, med mina fyratio bersaglieri, mina 40 ryttare och ett tusental män, Leväpnade så godt sig göra lät, följde Urban och hans 12,000 man på sidan, hvarvid jag, jemte öfverste Turr och 5 eller 6 andra, tågade långs en liten stig på andra sidan om Orfanoberget, så stannade jag plötsligt, för att lyssna till en näktergals toner. Det var en natt med månsken och detherrligaste väder; fogeln slog sina som perlor rullande harmoniska toner, och det föreföll mig, då jag lysnade på demna lilla vän från mina barndomsdar, som om jag kände en välgörande och vederqvickande mor ondagg sänka sig öfver mig. De, som örrgktyo mig, trodde, att jag antingen var villrådig om vägen, eller förnam ljudet af ett aflägset kanondunder eller ekot af hästtramp från stora vägen. Nej, jag lyssnade på näktergalens sång, hvilken jag ej hört på omkring 19 år, ochtjusningen varade ej blott tilldess mina följeslagare två eller tre gånger upprepat: General! här ha vi fienden!? utan tilldess fienden genom att skjuta på oss sjelf sade: Här hafven I oss!? och derigenom skrämde bort den nattlige tjusaren. Då jag, efter att ha färdats utefter granitklipporna, som alldeles skymma bort utsigten till hamnen, hvilken indianerna på sitt uttrycksfulla språk kallaNelhero hy, d V. 8. det dolda vattnet; efter att ha genomseglat det sund, som leder in i dess såsom en insjö lugna vik; då jag efter allt detta på denna viks vestra strand fick se staden höja sig, dominerad af Pao d Anucar, en ofantlig, kägelformig klippa, som tjenar de sjöfarande väl ej till fyrbåk, men till vägvisare, samt dennayppiga natur, hvarom Afrika och Asien ej kunnat gifva mig ens en svag föreställning, höja sig omkring mig, så stod jag betagen af beundran