ket, skulle-sådan ej fattas honom. Hans värdshus var mötesplatsen för byns unga karlar; hvarje afton träffades man der för att dricka, röka, böra nyheter och kannstpa. .Devanliga kunderna började småningomsamlas, och snart hade omkring tio unga karlar infunnit sig på värdshuset. De spelade kort, drucko och sjöngo. Värden talade ej vidare om att arrestera mig, men emellertid lemnade han mig ej ur ögonsigtes. : Det är väl saännt, att då jag ej medförde den ringaste packning, kunde icke min garderob förslå till betalning för maten, Jag hade några cus i fickan; jag skramlade med dem; vid denna klang tycktes värden någotilugna sig. Jag valde det ögonblick, då en af de drickande under bravorop slutat en visa, som gjorde stor lycka, och med glaset i harid utropade jag: Nu är turen hos mig! och jag började uppstämma Dieu des bonnes gens. Om jag . ej haft en annan kallelse, skulle jag kunnat bli sångare; ty jag har en tenorröst, som kunde ha erhållit ett temligen stort omfång, om den blifvit uppöfvad. Berangers verser, den frimodighet, hvarmed de sjöngos, den broderlighet, hvarom refrän, gen talar, samt skalden8popularitet hänryckte alla åhörarne. Man begärde två eller tre verser da capo, man omfamnade mig vid den sista och ropade: Vive Beranger! Vive la France! Vive VItalie! Efter en-sådan framgång kunde det ej längre bli fråga om att arrestera mig; ej ens en halfdragen anda derom förnams från min värd, så att jag aldrig blifvit slug på om det varit bans allvareller blott skämt. Man tillbragte natten med att sjunga, spela och dricka; morgonen derpå i dagningen erbjöd sig hela det glada laget att ledsaga mig, en ära, som jag, välförståendes, höll till godo. Vi skildes åt först 6 mil derifrån. Skada att Beranger aflidit utan att någonsin få veta hvilken tjenst han gjort mig. (Fortsj följer.) I