Följande dagen på aftonen kom jag till en by, hvars namn jag aldrig erfarit, emedan jag hade annat att tänka på än ait förfråga mig härom. Jag steg in på ett värdsbus. Enunrg man och en ung qvinna sutto och värmde sig nära bordet, der blott qvällsvarden fattades. Jag bat att få något att äta; jag hade ingenting förtärt sedan föregående dagen. Värden bjöd mig då att äta qvällsvard tillsammans med honom och hans hustru. Jag antog tillbudet. Måltiden var god, landtyinet angenämt, och elden sprei sin värme. Jag njöt en af dessa stunder. af välbefinnande, som man känner efter en öfverstånden fara, då man tror sig ej ha någonting vidare att frukta. Min värd lyckönskade mig öfver min goda aptit och min glada uppsyn. : Jag sade honom att min aptit ej var någonting att förundra sig öfver, emedan jag ej ätit på aderton timmar. Hvad mitt glada utseende angick, så var förklaringen deröfve: lika enkel: jag hade i mitt fädernesland nyligen undsluppit döden, efter hvad jag förmodade, i Frankrike fängelset. Då jag gått så långt, kunde jag ej göra någon hemlighet af det öfriga. Min värd föreföll mig så öppen och ärlg, min värdinna så god, att jag berättade allt för dem. Då såg jag, till min stora öfverraskning, min värds ansigte mulna. Nå, frågade jag honom, hu. är det fatt? Efter hvad ni bekänt för mig, anser jag mig för mitt samvetes skull nödsakad att arrestera er.s Jag började skratta, då jag ej ville låta påskina, att jag tog hans ord allvarligt m-nade. För öfrigt en mot,en! Det fanns ingen man i verlden, som jag fruktade. Godt! sade jag; ni vill arrestera mig. Dertili fär det alltidj tid vid deserten. Låt mig sluta min. måltids— detjEstår er fritt att ta dubbel betalning — jag är ännu hungrig. Och jag fortfor att äta, utan att visa mig på ringaste sätt orolig. ; Men snart märkte jag, att om min värd