arbetet, utom kompositören sjelf, som den titen hade en, man skulle nästan kunna säga, fix idd, att han ej dugde till att komponera dramatisk musik. Om en under denna resa gitven konsert berättar Spohr följande lustiga händelse. En rik man i Altona hade tillställt en musikfest och inbjöd konstnärerna från Hamburg — Spohr och hans hustru, Romberg, musikdirektör Schwenke och klarinettisten Hermstedt m. fl. till en luxuriös middag. Sedan sällskapet i två timmars tid välplägat sig och champagnen gått flitigt omkring, blefvo 2 så upprymda och uppsluppna, att ingen gre tänkte på konserten på aftonen. Förskräckelsen blef derföre allmän, då plötsligen ett bud infann sig och berättade, att de talrikt församlade ähörarne blefvo otåliga och begärde att konserten skulle börja. Man bröt nu i största hast upp och begaf sig till konsertsalen, men ingen enda varegentligen i den författning, som erfordrades för att kunna uppwräda offentligen. Märkligt var det, att de eljest rädda nu voro de ikäckaste. Konserten började med en ouvertyr af Romberg, hvilken han sjelf anförde, och han, som man, ej utan skäl, förebrådde, att han alltid tog tempi tör långsamt, tog denna gång allegrot så fort, att den af dilettanter bestående orkestern ej sann följa med. Det var derföre nära deran tt det gått på tok redan i overturen. Nu kom ordningen tillSpohr och hans hustru med en sonat, hvilken de, såsom vanligt, skulle spela utantill. Då de redan satt sig, och ban just ämnade börja, hviskade Dorette, som eljest alltid hade stor själsnärvaro, till honom: För Guds skull, Louis, jag kan omöjligt: påminna mig hvad det är för sonat vi skola spela och hur den börjar! Han gnolade oförmärkt början för henne och lugnade henne. Sonaten spelades också utan något missöde till slut, och de belönades med stort bifall. Derefter skulle fru Becker från:teatern i Hamburg sjunga en aria och hade redan blifvit framförd af Romberg, då hon, till åhörarnes förvåning, plötsligt sprang ut och försvann i : ett sidorum. Doerette skyndade efter henne. De återkommo dock snart, och Spohr fick ru f sin hustru veta, att sångerskan var så andidd efter den goda middagen, att hon måst lossa på sina kläder, innan honkunde sjunga. Nu kom Hermstedt, och han, som eljest, då han uppträdde offentligt, skred till verket med den ängsligaste försigtighet, hade i champagnevusets galna öfvermod satt in ett nytt, oproft vadt blad i sitt klarinettmunstycke och skröt häröfver för Spohr då han skulle träda fram. Solot i kompositionen börjades med en lång uthållande ton, hvilken Hermstedt angaf knappt hörbart, men småningem lät svälla ut till en norm styrka, hvarigenom han alltid brukade icka stor sensation. Äfven nu började han pä delta sätt. Men när han skulle öka tonens styrka till dess största höjd, slog den öfver, ch klarinetten gaf från sig ett missljud, liknande skränet af en gås. Publiken skrattade, och den plötsligt nyktre virtuosen bleknade af örskräckelse. Han hemtade sig dock snart och föredrog allt det öfriga med vanlig fullindning. Värst var det likväl för den stackars Schwenke. Middagen hade sprängt den rem, om höll hans byxor uppe, utan att han märkt fet. När han nu stigit fram för att spela altviolstämman i ett potpourri med qvartettackomagnement, kände han straxt efter numrets örjan, att byxorna till följd af hans rörelser d stråkföringen började: hasa utföre. Hans id blef ej länge obemärkt, utan väckte stor sunterbet bland publiken. Men då mot sluct af potpourriet en sextondels passage till ien grad skakade honom, att byxornas ned:asning gjorde betänkliga framsteg och börade gränsa till det opassande, då kunde ingen nera lägga band på sig, och ett allmänt gapkratt utbröt. På hösten 1812 utverkade Spohr för sig ch sin bustru permission till en konstresa, vilken denna gång skulle ställas öfver Leip8, Dresden och Prag till Wien, som på den iden obestridligen var den musikaliska verlens hufvudstad. Haydn och Mozart hade lefvat :ch skapat sina mästerverk der, Ännu lefde cn generation, som sett dem uppstå och som enom dem utbildat sin konstsmak. Dessa uroers värdige efterträdare, Beethoven, bodde er ännu och befann sig på höjden af sitt yktes glans. I Wien hade man derföre de första anspråk på konstproduktioner, och att ehaga der — det var att ha vunnit sitt mä:arebref. Spohr behagade och vann till och ned seger öfver den då från Ryssland återvändande, såsom den förste bland violinister :ällande Rode. Men ej blott såsom wvioli .virtuos, utan äfven såsom kompositör debuteade han för wienarne. I kejsarstaden lät Spohr nemligen uppföra sitt första försök i pratoriestilen: det nya oratoriet: Yttersta doaen, samt skref på den korta tiden af fyra nvånader-sin berömda Faust, som äfven gafs på teatern i Wien. Spohrs vistelse i Wien kulle väl egentligen bli blott en kortare tid, nen han blef på lysande vilkor anställd såom kapellmästare vid -wienerteatern. Han ramlefde nu i Wien en angenäm, glad och sorgfri tid, som var synnerligen gynnande för ans musikaliska produktivitet. Han hade då in fruktbaraste period och skref bland annat santaten: Tysklands -befrielse och den besanta nonetten för fyra strängoch fem blåsnstrumenter, Spohr komponerade denna nonett på uppnaning af en hr. von Tost, hvilken på ett sanska egendomligt sätt kom att stå i beröring med bonom. Han var en rik fabrikant och passionerad musikälskare samt hade gjort sompositören straxt efter dennes ankomst till Wien det förslaget, att Spohr skulle, mot lämpigt honorarium, för tre års tid på von Tost ifverlåta såsom hans egendom allt hvad Spohr edan skrifvit eller komme att fullborda i Wien, men likväl sålunda, att Spohr öfveremnade originalpartiturerna och sjelf ej beröll någon afskrift. Efter de tre åren skulle . Tost återlemna manuskripterna, hvarefter Sposr kunde gifva ut dem eller sälja dem. Jnder tiden skulle kompositionerna exeqveras å ofta som möjligt, men blott i närvaro af ir v. Tost, som då skulle låna ut dem. Då