Article Image
pilans uppmarksambet fangslades 1isynnerhet aj J konungens spelbord, i hvilket till större beqvämlighet för majestätet en -halfcirkelformig utskärning var gjord, i hvilken hans stora j mage noga passade in.Det stora omfånget af herrskarens gestalt och det liila af hans gåfvo anledning till en karrikatyr, som j föreställer konungen : kröningsornat; han har landets karta i byx: nappen och utbrister: Jag kan ej öfverskåda mina stater. Så snart konungen slutat sitt spel och sköt stolen från bordet, aforöts konserten midt i en aria, sjungen af fru Graff, så att de sista tonerna i en kadens bokstafligen fastnade i halsen på henne. Orkestermedlemmarne, redan vana vid en dylik vandalism, lade helt lugnt in sina instrumenter. Wirtemberg suckade då under en despoti, som, efter hvad Spohr försäkrar, det öfriga Tyskland näppeligen någonsin fått vidkännas. Så t. ex. måste hvar och en, som gick öfver borggården, om det också regnade eller snöade, gå med blottadt hufvud från gallerporten till slottsportalen, derföre att H. Maj:t hade sina rum åt denna sida. Vidare var hvarje civil person ålagd att taga af sig hatten för skildtvakterna, utan att dessa derföre behöfde göra honnör för honom. På teatern var det genom anslag strängt förbjudet att applådera, förrän konungen börjat dermed. Men i anseende till den stränga vinterköl en stoppade .majestätet :-händerna i en stor muff och drog ej fram dem oftare, än då hö. stdensamma kände behof af att taga sig en pris snus. När detta skett, då -applåderade man, obekymrad om hvad som i det ögopblicket tilldrog sig på scenen. År 1808 .var den ryktbara furstekongressen i Erfurt, hvarvid Napoleon såg hos sig såsom gäster sin dåvarande vän kejsar Alexander samt sina -bundsförvandter, de tyska konungarne och furstarne. Nyfikna strömmade till från alla håll och kanter för att begapa den prakt, som der utvecklades. Äfven Spohr företog, i sällskap med några af sina lärjungar, en fotvandring till Erfurt, mindre, såsom han sjelf naivt erkänner, för att få se verldens store, än storheterna från Theåtre frangais, Talma och Mars. Hvarje afton uppfördes pjeser af Corneille och Racine. Spohr ville gerna, jemte sina elever, bevista en dylik representation, men erfor :tyvärr, att det spelades endast för furstarne och deras svit. Fen -boppades väl att genom orkestermedlemmarnpes bemedling få plats i orkestern, men äfven. detta hopp slog fel, emedan det var den: på det stringaste fö-bjudet att taga nägon med sig. Slutligen hittade ban på den utvägen, att han och hans tre elever skulle vikariera för några af otkesterns nedl. mmar. Då nerna i orkestern läto rundligt betala sig för sin hjelpsamhet och visste, att deras representanter skulle väl fylla deras platser, samtyckte de härtill. Men nu uppstod en ny svårigbet: endast tre af dessa kunde insmuggies vd violinoch altstämmorna, och då ingen f Cem kunde spela något annat instrument in de båda nyssnämnda, skulle en ha fått stan .a utanför. Då föll det Spohr in att föröka, om han ej innan aftonen skulle kunna ära sig blåsa valdthorn så pass mycket, att han ku:de åtaga sig en valdthornsstämma. Han lånade följaktligen tt af valdthornisterias instrument och började sina öfningar. Till en birjan frampinade: de gräsligaste toner, :men ehuru det genast från början gjorde mycket ondt i läpparne på Spohr, gaf han sig ej förr, än han kunde. felfritt komma ut ned sin dessutom lätta hornstämma i ouveruren och entreakterna. Napoleons: och hans sästers platser i teatersalongen befunno sig ängst fram vil orkestern. Denna var ordsad i en lång rad, vänd mot scenen; det var stringeligen förbjudet för dess medlemmar utt vända sig om och nyfiket betrakta furstarne. Då man underrättade Spohr härom, stoppade han på sig en liten spegel, medelst vilken han, så snart musiken. var slut, obesärkt mönstrade den ene efter den andre, :ela raden utåt, af ledarne utaf Europas öden. Ven för hvarje entreakt blef smärtan i bans äppar allt svårare, och efter representatio:ens slut voro de så ömma och uppsvullna, stt han koappt kunde äta qvällsvard. Han krifver härom: Til och med följande da:.en, då vi återvände till Gotha, sågo de ännu sanska negeraktiga ut. och min unga ustru plef derföre ej litet förskräckt, då hon fick e mig; men ännu mer illa vid sig tog ho , lå Jag på skämt sade henne, att det kom sig de många kyssar, jag gifvit de vackra erurtskorna. Men när jag omsider berättade nistorien om mina valdthornsöfningar, utbrast won i ett ljudeligt skratt. Längre fram till;ragte Napoloon en natt på slottet i Gotha, ch en hofkonsert tillställdes. Spohr och hans ,ustru hade äran att spela för den då allsnäktige Napoleon, och han yttrade några förbindliga ord till dem. ; Under en sedermera med sin hustru före:agen andra konstresa besökte Spohbr Breslau, Berlin och Hamburg. I alla tre städerna gjorde han lycka med sina konserter. Äfven 1 familjer blefvo makarne många gånger bjudna, och många komiska scener upplefde de på de inom dilettantkretsar föranstaltade konserterna. En rik judisk bankir i Himburg, som hade tört Spohrs qvartetter beömmas, ville göra sina umgängesvänner ett nöje och bjöd Spohr till sig. Eburu Spohr visste, att han der skulle finna ett sällskap, föga mottagligt för musik af högre art, så hade han dock svårt att draga sig undan, ersedan den rike bankiren tagit 40 biljetter tili hvar och en af hans konserter. Han an1og således bjudningen, likväl med vilkor, att Hamburgs förnämsta konstnärer skulle bjudas, för att ackompagnera honom. Detta vlef bonom lofvadt, och då han inträdde i det lysande sällskapct, finn han också verkligen deri ej blott den berömde Andreas Romberg, utan äfven en annan utmärkt violinist. Han var således fullkomligt lugn i afseende på ackompagnementet. Men då qvartettmusiken skulle börja, steg ytterligare en fjerde violinist fram med sin vicl, och man fann med förvåning, att värden bjudit endast vioinister.. Som god rätnare visste han nem

11 juni 1860, sida 3

Thumbnail