Sev Kunde ej) törnekas. Xrkade emellertid återremiss. N (Forts. ) — Hr Funck har såsom förfullständigande och beriktigande af referatet öfver sitt yttrande på riddarhuset i prygelfrågan meddelat oss följande uppteckning af nämnde anförande: Hr af Fonok. Med nöje skulle jag önskat kunna understödja utskottets betänkande, men om man vill verka för en god sak — för ordningens upprätthållande — måste man framför allt se denna fråga från flera sidor, och icke endast låta känslorna tala, utan äfven taga praktiken i beräkning med den erfarenhet man derutaf kunnat inhemta. Jag ser visserligen, att i denna fråga. knappast giltiga skäl blifva tillräckliga åt dem, som önska prygelstraffets afskaffande, och detta synnerligast. för den allmänna påtryckningen, som lätt förvillar mången. Att det har uppstått en majoritet, som bildar den allmänna opinionen emot prygelstraffet eller för dess afskaffande, är ganska klart och naturligt. — Här blifver då frågan: Har denna majoritet tagit erfarenheten och praktiken i beräkning, och utgår denna majoritets röstantal från sakkunnige personer? Till besvarande af denna fråga får jag endast hänvisa hvar och en till friherre Armfelts reservation, der man finner det utlåtandet, som är afgifvet från en af K. M:t tillförordnad komite af sakkunnige personer, med ett gillande deraf, såväl från högsta domstolen som kongl. krigshofrätten. Den, som vill stödja sig på sanning, erfarenhet och grundade skäl, bör väl icke sky att öppet uttala sin åsigt eller öfvertygelse af fruktan för att stanna i minoriteten och strida emot den starka påtryckningen från majoritetens sida eller den så kaliade allmänna opinionen. De fleste, som lemna eller afgifva sina röster, tillhöra ju icke militärståndet, mängden har icke haft kommando eller befäl öfver trupp och saknar således deruti erfarenhet; då nu detta saknas hos mängden, måste det vara andra talande eller bevekande skäl, som bilda en majoritet. Det är äfven lätt att lemna sin röst — om -man icke sjelf behöfver taga uti med hårdhandsken... Jag frågar derföre: hvilka äro de, som bäst behöfva bevaka denna fråga? Jo! Militärer, men de äro få och komma således troligen i minoriteten — likvist understödda af många lagkunnige personer. — Hvad motionen beträffar, tror jag den kommit allt för tidigt — ty hade motionären väntat ännu ett par år, tills K. M:ts förordning, angående extra-judiciel bestraffningsrätt vid krigsmakten af den 29 Mars 1859, blifvit en tid tillämpad, skulle snart hvar och en finna, att prygel — om icke borttaget — nästan helt och-hållet försvunnit uti dess användande; men att det bör finnas, såsom K. M:ts förordning nu föreskrifver, är min öfvertygelse, äfvensom att denna förordning är den rätta för nutiden. Borttag prygelstraffet helt och hållet, så uppstår i det stället pen-lismen, ty inom en väl disciplinerad trupp kunna småfel öfverses och fördragas, men, de större lidas ej. — Hjelpa inga varningar, inga förmånsbestraffningar, så får slutligen en dålig karl, då icke mera det lagliga pryglet finnes, troligen näpst af sina kamrater — och hvar detta slutar, vet man ej, förr än det öfvergär till penalism. — Är det mindre onaturligt att svälla en karl, att sätta honom på vatten och bröd, då detta äfven skadar karlens helsa och dessutom gör honom en längre tid otjenstbar, hvarigenom tjensten kommer att lida, och, om han är gift, äfven hustru och bärn komma i större knapphet, genom karlens oförmåga att på arbete förtjena till sin familjs bergning. Det är icke dessa, som skola lida för karlens dåligheter, det, är endast han sjelf, som hellre må lida en utvärtes plåga, genom en kortare sveda, än genom en längre invertes plåga, som mera kan skada karlens helsa, Hvad är änd målet med ett straff, om icke att inskränka den feländes frihet, eller att gifva åt honom en smärta eller plåga; men då ständiga och långvariga plågor icke äro annat än ett Barbari, tror Jag för min del, att, om ett strängt straff finnes, detta snarare afhåller menniskan ifrån förnyade förseelser — och således bör vara till för att icke införa Barbariet eller de långa och ofta förnyade plågorna. — Jag vill här citera ett yttrande af en bland våra mest lärda och civiliserade militärer till sina kamrater. S Man bör icke tro, eller missförstå denna fråga, att prygelstrafet bör bort för det vanhederliga utan för civilisations framsteg. Denna sats är efter min öfvertygelse, ganska riktig. Då den tiden kommer, att de mera upplyste, för civilisationens framåteg, söka förekomma, att bränvinsbränningen inom låndet icke blifver i så stor qvanitet, då kan ock tiden vara inne att afskaffa detta straff, ty det är just öränvinet, dryckenskapen, detta onda som inom vårt land, skapar de flesta och de störta brott samt hindrar civilisationens framsteg. Den, som har genomläst kongl. förordningen af den 29 Mars 1859; angående extra-judici.l bestaffningsrätt, skall datt finna, att prygelstraffet numera icke är för andra än sådana, som genomgått flera grader af bestraffningar Och dåingenting annat mera hjelper. Jag tror dårföre, att nämnde kongl. förordningen annu ek tid beköfver tillämpas, och får derföre till alia delar iostämma i friherre Armfelts reservation, tt de i detta ämne väckte motioner icke må till någon åtgärd föranleda.