else; men politiska skäl — och dessa kunna ensam bestämma enJagstiftahde församling — talade tillräck ligt för en sådan befrielse. Talaren hade nämp bränvinslagstiftningen; han erinrade om den ny beväriogslagen. Till båda dessa författningar, som om ock till allmänt bästa, pålägga jordbrukarn stora uppoffringar, hade han, utan afseende på bonde ståndets invändningar, gifvit sin röst, men nu fan; han sig föranlåten att understödja bondeståndets an språk :på befrielse från en börda, som, utom de menliga inflytande i moraliskt bänseende dess utgö rande medför, alltför länge nedtryckt jordbruket hvars betydelse för vårt lands utveckling till ekono miskt välstånd och oberoende numera vore allmän insed.d. Talaren bade således af politiska bevekelse grunder helst önskat bifall till utskottets förslag första punkten, men ville, under bestridande att nå son ständig afgift blefve för befrielse från skjutsen utgörande de skjutsskyldige ålagd, inskränka sitt yr kande derhän, att staten öfvertager skjutsbesväret med vilkor att de hemman, som nu utgöra skjuts ander 10 år till hälften deltaga i kostnaderna fö skjutsens uppehållande. Hr Boman hade under den tid af 3 månader, son han säsom ledamot af utskottet under förliden riks lag fått sysselsätta sig med denna fråga, kommit sill den öfvertygelsen att detta servitut ej hvilade pi laglig grund. Det var tvärtom ett verkligt våld, för hatligt både genom sin tillkomst och genom sir sjemnhet, hvilken vore så stor, att under det ett hem man fick betala 3 rdr, fick ett annat betala 300 Efter att hafva uppläst sin vid förra riksdagen af Jsifna reservation i ämnet, förklarade han sig vid hålla den öfvertygelsen, att öfvergången borde ske så, att skjutsen fördelades lika på all jord. Har kunde derföre ej neka att utskottets förslag inneburc :n nog hastig öfvergång, men kunde dock ej instämma med dem, som yrkade afslag. Att staten skulle Sfvertaga skjutsen vore det mål, hvartill man borde sträfva och det vore statens pligt att göra allt hvad den kan för att befria jordbruket från denna tunga. 500,000 rdr i ersättning till staten vore ock mers in hvad som behöfdes, ty han visste ej hvad som hindräde att öka skjutslegan till hvad en sådan tjenstbarhet är värd, så mycket mera som den är lägre ou än på 1730-talet, då legan i förhållande till dåvarande pris var 2 rdr milen. Ej heller behöfde mar befara att få en massa embetsmän, ty länsstyrelserna kunde alltför väl genom kronobetjeningen sköta af förändringen förorsakade göromål tills de kunde öfvertagas af länsnämderna. Kunde ej heller se något skäl hvarför ångbåtsegare eller luftballongsegare eller andra egare skulle slippa att deltaga i statens bördor. Yrkade derföre bifall till första punkten sådan den vore, då man sedan i fråga om de öfriga punkterna kunnå bestämma vilkoren och återremittera hvilka punkter man ville. Hr Renström måste, då staten ej finge någon ersättning af de skjutsskyldige, afstyrka bifall till frågan i det skick den nu vore. Gillade syftningen i den af hr O. I. Fåhreus afgifna reservation och yrkade återremiss för att få ett nytt förslag, grundadt derpå att de skjutsningsskyldige genom en lämplig äfgift på hemmanet måtte ersätta staten för de genom förändringen densamma ådragna kostnader. Hr Bkholm instämde till hufvudsaklig del med hr Wallenberg. Dock hade han alltid ansett obilligt att denna börda tryckte jorden och derföre äfveri varit den förste, som väckt motion om skjutslegans rhöjning. Såsom ett bevis att det kunde bli ganska bra, om entreprenaderna stäldes riktigt, ville han anföra, att i hans hemort Westmanland blott funnes fem gästgifvaregårdar, der ej skjutsen vore stäld på entreprenad, och detta emgdan de skjutsskyldige ville hafva skjutsen qvar, emedan de deri sågo en fördel. Bestridde hr Lallerstedts yttrande att bränvinsskatten vore en tunga på jordbruket, ty denna tunga kunde ju undvikas genom att låta bli att förtära varan. Att många skatter blifvit lyftade från jordbruket kunde ej förnekas. Yrkade emellertid återremiss. (Forts. ) ——