långt sträckt centralisation, att man borde uppskjät: Å reformen af skjutsväsendet tilldess de föreslagb: länsnämnderna komme till stånd, enär dessa lämpli-! Å gast skulle kunna öfvertaga ordnandet af detsammzri! såsom en kommunal angelägenhet. Tal. yrkade afslag I Hr H. Gahn ansåg sig med afseende på fråga j om den lagliga grunden för detta onus böra erinra Jatt det aldrig varit meningen att jordegarne skull) j befordra resande för underpris, utan mot full ersätt: ning. Genom åtagandet af skjutsfärdspenningarnc I bade jorden friköpt sig från våldgästningen, och te: geringen hade sedan vid flera tillfällen erkänt prin-; j cipen att full ersättning borde gifvas för denna tjenstbarhet. Tal. genomgick i korhetlagstiftningen i detts; ämne från förflutna sekel, erinrande dervid, blanc! annat, dels om ett af Johan III utfärdadt patent som stadgade, att den der icke ville utgifva tillräck lig betalning för skjuts, finge sjelf draga försorg om sin fortskaffning, eller ock gå till fots, dels ock om den på 1700-talet fastställda skjutslega, hvilken fullt! motsvarade då gällande dagsverkspris. Sedermersj hade dock allmogen förlorat möjligheten att göra sir: rätt gällande mot de andra stånden, och allt det af-i seende, som dess klagomål kunnat vinna, bar varit att man med några skillingar ökat skjutslegan. Et sådant förhållande kan! icke fortfåra i ett så pass civiliseradt land som vi ha anspråk på att Sverge skall anses vara, hvarföre, om jordbrukaren än mål anses skyldig att släppa till sina hästar för resandes fortskaffning, han dock bör erhålla full ersättning för hvad denna tjenst är värd. Då nu emellertid förhållandena äro mycket olika på olika orter och deraf skulle alstras så betydliga skiljaktigheter i skjutslegan som t. ex. från 1 till 3 rdr, ifall denna skulle utgå efter hvad skjutsen på hvarje ort kunde vara värd, hvilket ej vore lämpligt i ett ordnadt samhälle, så funnes för ernående af ett ungefärligt medelpris för hela landet ingen annan utväg, än att staten öfvertoge skjutsningsbestyret. De kostnader, som erford:ades för genomförandet af en sådan reform, ansåg talaren doek ej billigt att lägga ensamt på de resande och ej heller ensamt på en samhällsklass, utan borde tungan jemt fördelas på alla. Utskottet hade beräknat kostnaden till 600,000 rdr. Talaren förutsatte, att densamma de första åren väl möjligen kunde stiga något högre, kanske till en million, men konkurrens skulle snart nog inträda, skjutsen kunna för billigare pris verkställas, och kostnaderna minskas. Det skulle antagligen ej blifva svårare att erhålla entreprenörer, då staten anställde dem, än då de antogos af de skjutsskyldige. Mot möjliga missbruk genom sammanrotningar af en orts innevånare funnes flera korrektiver, såsom t. ex. att berättiga konungens befallningshafvande att öfvertaga skjutsen för statens räkning o. s. v. Det af den förste talaren begagnade argumentet, att jordegaren tagit detta onus i beräkning vid inköpet af sitt hemman, förfölle helt och hållet, öm man behagade erinra sig, att det till följd af flera förhållanden är omöjligt att bestämma hvad detta onus kan anses värdt. Så t. ex. komme i trakter, der jernvägar ströke fram, den skjutsskyldighet,: som ålegat de längs åt banans sträckning belägna hemman, att nästan alldeles försvinna, hvaremot andra bemman i grannskapet, som tillförene måhända icke beböft utgöra någon skjuts, nu få sig pålagd en Högst betungande skjutsskyldighet till följd deraf, att de råka vara elägna vid vägar som föra till jernvägsstatiooerha. Att skjutslegan skulle kunna höjas intill I rdr 50 öre pr mil kunde talaren alldeles icke anse öfverdrifvet, då man visste att t.ex. i Danmark densamma utgör 1 rdr 80 öre, i Preussen 2 rdr o. s. v., hvadan den i alla fall bör blifva lägre än i de flesta andra länder. Den;resande hade deremot rättighet att blifva fortskaffad hvad tid som helst. Den,som underkastade sig att blifva fortskaffad med ordinarie lägenheter, torde kunna få färdas billigare, ty talaren tviflade icke, att, om legan höjdes till 1 rdr 50 öre, diligensbolag skulle uppstå och finna god uträkning vid att underhålla kommunikation på många vägar. . Talaren yrkade bifall till den föredragna första punkten. Hr Rydin ansåg att skjutsningsbesvärets uppkomst må ha varit rättvis eller orättvis, så stode detlikväl fast, att någon större orättvisa knappast kunde tänkas, än att låta det qvarstå under de stora förändringar, som i afseende pa fördelningen af denna tunga blifva en följd af jernvägsanläggningårne, och genom hvilka en del alldeles befrias, en del få sin nuvarande skjutsskyldighet fördubblad, ja kanhända mångdubblad. Ofättvisan deraf vore så stor och påtaglig, att frågan om dess undanrödjande obestridligen är en af dem, som icke kan falla. De erforderliga kostnaderna vore visserligen stora, betraktade i och för sig; men de voro dock icke stora i förhållaade till det. mål man afsåg att uppnå, och tal. var förvissad att utvägar ej skulle saknas för deras bestridande. Det vore ock just nu rätta tidpunkten att genomföra reformen, innan man mera allmänt vet, för hvilken den kommer att medföra vinst, för hvilken förlust. Hr Lallerstedt fann det raska sätt, hvarpå den förste talaren affärdat utskottets förslag, förråda att han icke tagit närmare kännedom om de förhållånden, rörande den invecklade skjutsfrågan, hvilka i komiterades betänkande, framställas. Frågan vore lyckligtvis så utredd, att den icke kunde bandlöst undanskjutas. Då man icke ryggat för att anslå tjogtals millioner till jernvägars anläggande, borde den au föreslagna regleringen af skjutsväsehdet, som. komme att medföra jemförelsevis långt mindre uppoffringar från statens sida, icke möta så stora betänkligheter Man hade erinrat, att de nuvarande egarne af skjutsskyldiga hemman förvärfvat hemmaaen med skyldighet att bestrida skjutsen. Det vore samma skäl, som alltid åberopades, då man ifrågasatte att lindra de bördor, som trycka jordbruket; men talaren tyckte, att borgäreståndet gernä kunde lemna åt andra ständ att drifva en sats; som i sjelfva verket gjorde all reform af vårt beskattningsväsende omöjlig. Skjutsbesväret vore val i sig sjelf tryckande, men den ojemna fördelningen gjorde det för en stor del af landets jördbrukare alldeles olidligt. Det vore så mycket angelägnare att nu åstadkomma en allmän reglering af skjutsvåsendet, som i de orter, der jernvägar anläggas, en fullkomlig omkastning i skjutsförhållande eger rum: I den riktning jernvägarne framgå, kommet på ett Visst afstånd nästsn al skjutsniog att upphöra; hvaremot den i andra riktningar kan blifva fördubblad. Det vore hög tid att våldgästningen i vårt land alldeles upphörde, ty våldgästning vore det, att en hvar xunde, när det behagade honom, få förfoga öfver jordbrukarens folk, dragare och åkdon; och 4 andra sidan bjöde omtankan om de resandes be-Jl: gvämlighet att bättre ordna skjutsväsendet. Det vore en för stor kontrast att, sedan man tillryggalagt längre sträckor på jernyäg i beqväma vagnar och på gungande resortfjädrar, stiga upp på en skasande tuhjulskärra eller pinnvagn utan tak öfver hufvudet: j Man hade upprest sig mot den föreslagna centra:iseringen af skjutsväsendet; men talaren, som eljest cke var någon vän af centralisationssystemet, fann tet döck här vara på sim plats. I Schweiz, der jelfstyrelsen är så utbildad, besörjdes väl brefoch personbefordringen länge af kantonalregeringarne, nen år 1848 centraliserades detta bestyr och ställles under förbundsregeringen; : Talåren medäelade hurusom skjutsbesväret icke ore mindre ojemnt fördeladt emellan städerna än mellan de skjutskyldige på landet. Så utvisade somiterades betänkande, att det kostade Kristian sad 8800 rår, men Gefle endast 920 rdr, Filipstad 800 rdr, men Köping 75 rår, Hernösand 2000 rdr, en Sundsvall 215 rdr, Jönköping 9705 rår, men iddevalla 500 rdr, Westervik 2750 rdr, men Örebro 00 rdr, Eksjö 22350 rdr, men Mariestad 300 rdr. )et syntes talaren, som borde städerna ega lika stort itresse som landet vid en ändamålsenlig reglering skjutsväsendet. TalareRUöPpmana da hå Wallenhero att nunnoefoe