Aftonbladet – 9 juni 1860, sida 2

i vår åsyn. Till och med i de mest härdades ögon framvällde tårar, men hämmades snart af känslan af vår egen fara. Men likasom orm de oblida makterna blifvit försonade genom detta menniskooffer, framkommo de öfriga fartygen lyckligen till Vado. Från Vado afgick jag till Genua, och från Genua återvände jag till Nizza. Jag började då en serie resor i Levanten, och under dessa blefvo vi tre gånger tagna och plundrade af sjöröfvare. Detta hände två gånger på samma resa, hvilket gjorde besättningen på det andra sjöröfvarefartyget ursinnig, emedan den ej fann någovting qvar att taga. Det var under dessa anfall jag började göra mig förtrogen med faran och finna, att jag, utan att vara Nelson, likväl, Gudi tack! kunde såsom han fråga: Hvad vill fruktan säga?? Under en af. dessa resor på brigantinen Cortese, kapten Barlasemeria, insjuknade jag i Konstantinopel. Fartyget nödgades gå till segels, och då sjukdomen varade längre än jag väntat, befann jag mig istort penningebetryck. a I hvarje olycklig belä renhet, hvari jag råkat, vid hvarje förlust, hvarmed jag hotats, har jag a!ltid tagit-mitt missöde temligen lätt, ty jag har alltid haft den lyckan att träffa någon barmbertig menniska, som visat mig deltagande. 2 : Bland dessa menniskovänner är det en, som jag aldrig-ska.l glömma; det är den goda fru ise Sauvaigo i Nizza, en ädel qvinna, som int mig öfvertygelsen, att de båda fullkomligaste qvinnor i verlden äro hon och min mor. Hon gjorde en förträfflig man lycklig och uppfostrade med ett beundransvärdt förstånd I den lilla familjen. S Huru har jag kommit att tala om henne här? Jag vet det ej. Jo jag vet: då jag skref, för att tillfredsställa ett behof för mitt hjerta, har mitt hjerta dikterat för mig hvad jag nyss skref. Det då mellan Porten och Ryssland utbrutna kriget bidrog att förlänga min vistelse i rr i