Aftonbladet – 8 juni 1860, sida 3

stad? En afsatt drottning! meh med ofantliga, jättelika, sublima ruiner; från henne uppspirar, såsom en lysande vålnad, minnet af allt hvad forntiden hade stort! Ej blott verldens hufvudstad, utan vaggan för denna religion, som krossat slafvarnes bojor, som förädlat det före hennes tid i stoftet trampade menniskoslägtet; denna religion, hvars första, hvars sanna apostlar varit nationernas instiftare, folkens frigörare, men hvars vanslägtade, urartade, snikna efterträdare, Italiens sannskyldiga plågoris, sålt sin mor, ja änn i mer; allas vår mor till utländningen. Nej, nej! Det Rom, jag såg i min ungdoms drömmar var ej blott forntidens, det var äfven framtidens Rom, som i sitt sköte bär pånyttfödelsens ide bos ett folk, förföljdt af makternas afvoghet, derföre att det är stort till börden, derföre att det gått i spetsen för nationerna, dem det fört till civilisation. Rom! Ack, då jag tänkte på dess olycka, dess förnedring, dess martyrskap, blef det mig heligt och kärt öfver allting annat. Jag älskade det med h:la min själs styrka, ej blott i dess storhets stolta strider under så många århundraden, utan äfven i de minsta tilldragelser, dem jag gömde i mitt hjerta såsom dyrbara skatter. Och långt ifrån att försvagas, har min kärlek till Rom växt med afståndet och landsflykten. Ofta, ganska ofta har jag på andra sidan hafvet, på tre tusen mils afstånd, bedt till den Allsmäktige att få återse det. Slutligen var Rom Italien för mig, emedan jag endast ser Italien i föreningen af dess spridda lemmar, och Rom för mig är den högsta symbolen för italiensk enhet. (Forts.) — Kompositören af musiken till baletterna Waldemar och Erik Menveds barndom, konsertmästaren F. Frölich har aflidit i Köpenhamn,