Aftonbladet – 8 juni 1860, sida 3

rådt oss; härifrån härleder sig förmodligen min ringa sympati för abbeer. Mina stallbröder voro, det minns jag noga, Cesar Parodi, Raffaello de Andreis och Celestino Bermond. HI. Mina första rosor. OQO vår, årets ungdom! O ungdom, lifvets vårb utropar Metastasio; jag vill tillägga: Huru allt förskönas i ungdomens och vårens solsken! Du var omstrålad af denna herrliga sol, då du uppenbarade dig för mig, du sköna Costanza, du första fartyg, på hvilket jag plöjde hafvet. Din starka bog, din resliga och smäckra rigg, ditt rymliga däck, allt, ända till den qvinnobild, som utgjorde din gallion, skall för evigt stå inristadt i mitt minne med min unga inbillningskrafts outplånliga grafstickel! Huru behagligt böjde sig ej dina matroser, verkliga typer af våra burtiga ligurier, öfer dina rår, vacka och älskade Costanza! Med hvilken fröjd vågade jag mig ej ut på galleriet, för att lyssna till deras folkvisor och harmoniska körer! De sjöngo kärlekssånger; ingen lärde dem några andra den tiden; huru betydelselösa de än voro, upprörde de mig, berusade de mig. Ack, om dessa sånger gällt fosterlandet, skulle de ha hänfört mig, skulle de ha gjort mig vansinnig! Men hvem hade väl den tiden sagt dem, att det fanns ett Italien? Hvem hade väl lärt dem, att vi ha ett fosterland att hämnas eller befria? Nej, nej! Vi uppfostrades och uppväxte såsom judar i den tron, att lifvet ej hade något annat ändamål än att samla penningar. pr Under det jag från hamnen, strålande af glädje beskådade det fartyg, på hyilket jag