Aftonbladet – 8 juni 1860, sida 2

lilla han efterlemnade åt mig. För öfrigt är jag viss på en sak, nemligen att af alla penningar han bortkastat har han med största nöjet gifvit ut de penningar han använde på min uppfostran, ehuru denna uppfostran var en tung börda för hans tillgångar. Må man emellertid ej föreställa sig, att min uppfostran var i ringaste mån aristokratisk. Nej, min far lät mig få lära hvarken gymnastik eller fäktning eller ridning. Jag lärde mig gymnastik genom att äntra i tackel och tåg, fäktkonsten genom att försvara mitt hufvud och efter bästa förmåga söka klyfva andras, ridkonsten genom att taga efterdöme af verldens bästa ryttåre, d. v. 8. gauchos. Den enda kroppsöfningen i min ungdom — och ej heller för den hade jag någon läromästare — var simning. När och huru jag lärde mig simma, minns jag ej; det förefaller mig som om jag alltid kunnat den konsten och som om jag vore född amfibie. Jag kan också, trots den ringa benägenhet-jag, efter hvad alla veta, som känna mig, har att berömma mig sjelf, helt enkelt påstå, utan att derföre anse mig skryta dermed, att jag är en af de starkaste simmare som finnas. Man behöfver således ej, då mitt förtroende till min konst är kändt, hålla mig någon räkning för att jag aldrig tvekat att kasta mig i vattnet för att rädda en medmenniskas lif. Om för öfrigt min far icke lät mig inhbemta alla dessa konster, så var det snarare tidens än hans fel. På denna sorgliga tid voro presterna envåldsherrar. Piemont, och deras oaflåtliga bemödanden, deras trägna diktan och traktan gingo snarare ut på att söra unga män till odugliga och lättjefulla munkar än till medborgare, i stånd att gagna vårt olyckliga fädernesland. Dessutom ingaf min fars ömma kärlek honom fruktan för inda till blotta skuggan af hvarje öfning, som