Blott ett Magdalenahem finnes för närvarande var i Sverge, nemligen det, som nu räknar sitt femte r och hvilket diakonissanstalten i Stockholm för ett ar år sedan förenade med sig såsom en underafdelt ing. I de båda Magdalenahem i Stockholm, som rån: 1852 till 1859 fortgått, hafva 198 förvillade vinnor blifvit upptagna. Af dessa hafva, såvidt man et, endast 25 återvändt till sin förra lastbarhet; 87 afva blifvit anställda i laga tjenst, 5 inträdt i äkenskap, 28 blifvit af sina anförvandter eller socknar terupptagna m. m., så att omkring 156 anses hafva kommit i en bättre ställning. De flesta qvinnor, som arit på Magdalenahemmet, anse det såsom ett molershem, besöka det gerna, deltaga uti dess välgång amt fråga diakonissorna der om råd uti alla sina wngelägenheter. Det ringa utrymmet och det tränsande behofvet af plats för nya behöfvande hä gjort utt man endast kort tid kunnat behålla dem der, warföre de icke alltid hinna få den behöriga nyttan ef anstalten. Brist på penningemedel, bostad m. m. ar mycket hindrat framgången af företaget. Emelertid., så tillägger berättelsens författarinna, måste i prisa Gud och erkätina, att de räddades antal är rida större än man vid betraktandet af alla svårigeter vågat hoppas. I årsberättelsen framställes det vidare, huru det vore if behofvet påkalladt, att Magdalenahemmet vore inrättadt i trenne afdelningar: först en för de yngre, motsvarande de så kallade disciplinärerna i Paris och Strassburg, söm skötas af diakonissor och der le unga icke stå under de äldre och mera hårdnade jvinnornas skadliga inverkan, utan deras mera böjliga hjertan få genom Guds ords bruk, arbete, ordning och lydnad böjas från de onda vanorna. För det andra behöfdes en afdelning för de äldre qvinnorna, hvilkas förbättring är svårast att åstadkomma, gräliga, försupna, lättjefulla och vana vid att gifva fritt lopp åt sina begär, samt förstörda till helsan, som de oftast äro. Husvilla, hungrande, skylda af trasor och utblottade på allt, söka de inträde på Magdalenahemmet, somliga såsom försvarslösa utgående från fängelserna, andra utan henivist, bröd eller arbete. Dessa borde åtminstone till en början hållas alldeles afskilda från de öfrigå och först intagas på prof någon viss tid, för att utröna, om de verkligen vilja bättra sig. En tredje afdelning vore det egentliga Magdalenaheromet, der ångerfulla och botfärdiga qvinnor förbereddes, hvilka man hoppades kunna snarare och med mera framgång utlemna i tjenster, och hvilka genast artade sig bättre: Till allt detta fordras större tillgångar än Magdalenahemmet hittills haft att disponera. Magdalenahemmets behållning år 1860 är riksmynt rdr 2628: 76. Många gåfvor in natura skänkas äfven, såsom t. ex. några kappar potates, kålrötter, några strömming m. m. Alt användbart är välkommet. Omkring 9 qvinnor äro för närvarande å inrättningen, hvilken fortfarande är förlagd i samma lokal, som drätselkommissionen dertill upplåtit, Besvärsgatan n:o 47. Qvinnorna sysselsättas der, under pålitliga lärarinnors vård, med att väfva, spinna, sy och sticka. :Man önskar högeligen att blifva iståndsatt att göra dessa sysselsättningar mera omvexlande och ökade med ett uppfriskande arbete i fria luften, såsom tvätt, ladugårdsskötsel, trädgårdsarbete 0. 8. V. NV Den lilla redogörelsen slutar med en kort berättelse af hr professor Magnus Huss och hr öfverintendenten Beckström, hvilka varit revisorer för Magdalenahemmets räkenskaper och förvaltning år 1859. De vitsorda det kärleksfulla nit och den utmärkta omsorg, hvarmed hela denna förvaltning blifvit om händer hafd. De hafva besökt bostaden, funnit dess yttre omfång, anordning och tillgångar ringa fattiga och obetydliga; men de ha känt att en stor, en omätlig tanke hvilar öfver detta obetydliga och vid för sta anblicken motbjudande. Redan den första tanken, som möter den fallna vid Magdalenahemmets dörr, att hon icke är förkastad ur samhället, utan kan verkligen der återfinna aktning, detta är ett af denna kärleks kraftigaste medel. Berättelsen säljes i Holmbergska bokhandeln för 25 öre till förmån för Magdalenahemmet.