Aftonbladet – 8 juni 1860, sida 2

hans, och en svag dager, som trängde sig in till honom, tillät mig att skönja honom. Han låg på en eländig bänk med jern om fötterna; två vakter stodo med dragna sablar bredvid honom; en post stod vid dörren, beväpnad med gevär. En hemsk tystnad herrskade i denna dystra fängelsehåla; soldaterna syntes mera bestörta än fången sjelf. Tid efter annan kommo två kapucinermunkar att besöka och uppmuntra honom. Jag hade honom således inför ögonen i en hel vecka, emedan jag ej kunde hindra mig från att betrakta honom, huru smärtsamt det än var att se honom så; slutligen förde man en dag bort, honom; man förde honom till döden! Men hvad fången ej berättar, derföre att han ej kunde veta det, var att Vochieri fördes tll döden på den längsta vägen. Det är en sanning, :ttdenna väg ledde förbi hans hus; och att detta hus beboddes af hans syster, hans hustru och hans båda barn. Man hoppades att hans mod skulle svika honom vid åsynen af hvad han högst älskade i verlden, samt att han skulle göra några bekännelser. Men han smålog sorgset. De ha glömt5, sade han, att det finnes någonting i verlden, som jag älskar högre än syster, hustru och barn, det är Italien!... Lefve Italien ! Derefter vändande sig till de fångknektar, hvilka, i stället för soldater, skulle skjuta honom, yttrade han endast detta ord: Framåt I En fjerdedels timma derefter föll han, genomborrad af sex kulor. ; Det fanns di i Nizza en ung man, som såg detta blod flyta och dervid inom. sig gjorde ed på att han skulle helga hela sitt