Aftonbladet – 8 juni 1860, sida 1

göt; i C. E. Ambrosionis, N:o 22 Svartmangatan; t af Jakobsgränd; i J. A. Lundvalls vid Fredsgatan; Oxtorget; i J. F. Broms, N:o 5 Norrlandsgatan; ksmynt raden för fin stil (48 bokstäfvers utrymme). EN STOCKHOLM den 8 Juni Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 4 Juni. Det är numera otvifvelaktigt, att det fordna innerliga förtroendet mellan Prcussen och Ryssland är för längre tidi grunden förstördt. Den, som erinrar sig den lakejaktiga dyrkan, hvarmed förr ankomsten till Berlin af ryska kejserliga högheter helsades utaf officiella och icke officiella tidningar, erinrades lifligt om menskliga förhållandens vansklizhet, då för några dagar sedan prinsen-regenten och näd stan samtlige ministrar lemnade Berlin i samma ögonblick storfursten Nikolaus och storfurstinnan Helena här inträffade. Breslauermötets entente-cordial, som i slutet af Oktober i fjor med så mycken clat förkunnades af Le Nord och des3: själsfränder, har uppgått i rök, sedan symptomerna af den ryskfranska öfverensstämmelsen i afseende på orienten, hvilken skulle kunna innesluta gemensamn a planer vid Rhen, tydligt framtädt i dagen. Preussen befinner sig icke mera på släptåg efter moskovitiska politiken. Den orientaliska frågan är nu, efter allt utseende, för ögonblicket undanskjuten, emedan Frankrikes utsträckta trefvare stötte på en antifransk koa litions första groddar. Men då frågan blott är uppskjuten och vid mera gynnande tillfälleft skall komma att beherrska hela den eux ropeiska ställningen, så är det i hvarje hände se af vigt att en ryssvänlig neutralitet, sådan som under ministeren Manteuffel, för framtiden är omöjlig i Preussen. Alla detta lands i närvarande tids affärer engagerade statsmän hafva under den första oriental.ska krisen så bestämdt uppträdt i antiryskt syfte, att ettsystemombyte i detta afseendeär alldeles otänkbart. ÅA propos hr von Manteuftel: Den fordne ministerpresidenten, om hvilken man :umera icke kan förstå huru han så länge kunde innehafva sin höga post, hade under hela kamnargessionen spelat en beklaglig roll. Han lät de häftigaste anfall på sin förvaltning och det af honom representerade systemet passera utan genmäle; satt dervid och log, glömsk af det hamletska yttrandet, någon kan Ile och le och likväl vara —läsaren vet väl hvad! Men den som kände mannens giftiga temperament, kunde förmoda, att bakom den förnäma likgiltigheten kokade ett brännande raseri. Detta har också tagit sig luft i en adress till hans valmän, hvilken hr v. Manteuffel, efter sessionens slut och då hans fruktade motståndare hr v. Vincke hade afrest, lät framkomma ett vihkelblad i Luckauerkretsen, men tillika, enligt systemet för hans gamla pressmanövrer, skaftade att blifva aftryckt i berlinertidningarne: Detta opus försöker på ett fegt sätt att göra konungen, hvars hörsamma tjenare hr v. Manteuffel vill anses hafva varit, ansvarig för allt som skett. Till och med den nesliga resan till Olmitz har varit blott en ?tung vandring?, som hr v. Manteuffel företagit för Hans Maj:t. Iingen, om ock blott skenbart konstitutionel stat har väl någonsin en minister försökt att med ett sådant förnekande af allt mannavärde undandraga sig ansvaret för ett äf honom i nio år representeradt system. Det öfriga af den manteuffelska allokutionen förtjenar icke nämnas. Den är en halft feodal, halft polis-byråkratisk trasa, som karakteristiskt nog af alla partier, till och med af Kreuzzeitung, mer eller mindre skarpt blifvit kritiserad och fördömd. Tiderna för den krassa polisstaten, hvilken under ministeren Mantepffel-Westphalen hade blifvit skarpast utpräglad, äro lyckligtvis för alltid förbi i Preussen. Vår konstitutionella utveckling på parlamentarisk väg h.r emellertid ännu ett godt stycke att tillryggalägga; och man har sörjt för att den preussiska frihetens träd icke växer himmelshögt. Derpå har en betydelsefull episod vid slutet af sessionen återigen gifvit ett slående bevis. Jag tror mig redan förut hafva nämnt, att Vinckes yttranden den 15:de under öfverläggningen om de nio millionerna, hvari en af krigsministern vidtagen åtgärd betecknades såsom oskicklig, så när hade ledt till en duell mejlan Vincke och general von Roon, hvilken förebyggdes genom prinsen-regentens mellankomst. Saken hade emedlertid en ytterligare, mera betydande följd. Prinsen-regenten hade nemligen i början icke ansett frågan ega någon större vigte och åtnöjt sig att kalla herr von Vincke en gåpåaren, men som dock var en god patriot. Efteråt skall emellertid örontassleriet hafva bemödat sig att få prinsen att tro Vinckes yttranden bafva varit riktade mot honom, prinsen sjelf, emedan han är generalissimus, och att således det af Vincke begagnade uttrycket om oskicklighet träffade prinsen. Man påstod att armåns disciplin skadades genom sådana anfall o. s. Vv. Strax derpå framkom den, om jag icke misstager mig, för er oa nämnda halfofficiella artikeln i Preussische Zeitunga, som afhandlade kamrarnes kompetens i afseende på detaljer af armeorganisationen på ett föga konstitutionelt sätt. Artikeln besvarades återhållsamt, men tydligt, af de liberala bladen, och jag omtalar den blott såsom ett nytt bevis för det för öfrigt obestridliga faktum, att det parlamentariska systemet i Preussen ännu har många klippor att undvika i sin strid emot militärstaten. Vid denna punkt söker också reaktionen fästa sin starkaste häfstång, såsom det visat sig vid krigsministern von Bonins afsked och den genom militärreformen framkallade kris. Framåtskridandet efter regentskapets tillkomst består egentligen blott deri, att striden blifvit öppen, att uttrycken af den allmänna opinionen icke mera förfalskas och att icke hvarje steg, som vi göra framåt, 2 CV aa