Aftonbladet – 7 juni 1860, sida 1

Sr öÖ7 CA vå MV JeS VORE VS RT 5 2 5 1 äfven bland en stor del af de per rala. Sakens behandling inom pressen och på riksdagarne har emellertid fört trasan så framåt, att den fullständigt segrat i Jen alle männa liberala meningen, att n:inga satser och yrkanden, som ännu för någia är sedan betraktades med en viss oro och tv numera äro att räkna för axion:er.b liberala, hvilka numera med mycket iå undantag uppfatta den nära förbindel-cn mellan den politiska och den kyrkliga friheten så, att intresset och sträfvandet för den sednare blifvit en oundgänglig ingrediens uti hvarje liberal tiksdagsmans program. Det konservativa motståndet må visa sig huru segt som helst inom vår ståndsrepresentation och riksdagsprelaturen må förstå att göra sitt inflytande gällande, så skall det dock icke kunna dröja alltför länge innan allmänna meningen, understödd af faktiska oredor och missförhbållanden, som måste afhjelpas, skall göra sig hörd äfven hos riksdagsmajoriteterna. Man hör öfverallt från landsorten beklaganden öfver att det illiberala kongl. förslaget rörande behandling af villfarande och affällingar blifvit af trenne stånd antaget och man inser allmänt, att detta förslag alls icke går ut på att verkligt utvidga religionsfriheten, utan blott att gifva verksammare och andvändbarare vapen i prelaturens. hand, på det den må kunna begagna verldslig makt i stället för andlig kraft till kyrkans omgärdande och uppträda med energi emot den fria forskningen. Bland de landsortstidningar, som nu yttrat sig i ämnet, har Göteborgsposten en mera genomförd artikel, som vi göra oss ett nöje att här meddela: see fa. SE Så ha vi ändtligen fått oss religionsfrihet, och det af äkta varitabelt slag, om vi skola tro höga vederbörande och deras ekon inom alla stånd och klasser. Sverge har tagit ett jättesteg framåt, Sverge behöfver icke mera skämmas inför andra länder för sin oprotestantiska intolerans, Sverge behöfver icke vidare befara; att man vid några religionsmöten utomlands skall hålla chikanösa förböner för detsamma, och dess konung skall förskonas från sötsura adresser från främmande religiösa associationer, som inbilla sig vara kompetenta att lära vår summnus episcopus hvad man har att iakttaga mot dem, som äro af en annan trosbekännelse än den i landet berrskande. Och våra svenska frikyrklige, dessa ormar, som statskyrkan närt vid sin egen barm, dessa förrädare, som icke aktat för rof att för hela verlden utbasunera hennes trångmål och skröpligheten af dessa menniskostadgar, hvari hon, i strid mot Frälsarens och apostlarnes ord, sökt sitt stöd, de skola nu tvingas till tystnad. Så jublar man — måhända en smula för tidigt. Det är sannt, att det ifrågavarande riksdagsbeslutet upphäft några stadganden, som förvärfvat den svenska religionslagstiftningen en: bedröflig ryktbarhet. Det blir bädanefter icke mera fråga om att deportera affällingar till främmande länder och att, när de returnerats, sätta dem på mudderpråmar; icke heller kommer man mera att beröfva svensk man eller qvinna arfsrätt, derföre att hon öfvergått till någon främmande religion. Omöjligheten att vidare tillämpa dessa orimliga lagparagrafer hade. gjort att under de sednaste åren ea viss grad af religionsfribet de facto inträdt, under det att religionstvånget alltjemt fortfor oförminskadt de jure, h. e. på papperet. . På denna -religionsfrihet afser den af riksdagen adopterade kungliga propositioaen att göra slut derigenom att den, i stället. för de antiqverade, vanmäktiga straffbestämmelserna, sätter nya, verkställbara, .som skola möjliggöra ett itrakasserisystem not dem, som i någon, om: än så ovigtig punkt skilja sig från den rena evangeliska läran.? Men hvilken är då denna rena evangeliska lära? Med stöd af den ännu gällande och icke genom detta riksdagsbeslut utdömda första paragrafen af kyrkolagens första kapitel, svara några: den, som är grundad i Guds heliga ord, författad? i det apostoliska, det nicenska och det athanasianska symbolum, jemväl uti den oförändrade augsburgiska bekänrelsen af 1830 samt uti hela Liber Concordie förklarad. Andra anse, med stöd af prestedsformuläret, att den augsburgiska bekännelsen är vår kyrkas enda egentliga bekännelseskrift, och att således endast den lärosats, som strider mot någon af dess artiklar, kan från statskyrklig ståndpunkt betraktas såsom ?villfarande?. Ehuru lagens bokstaf tyckes tala för det förra antagandet, är detsednare sannolikt det rätta, enär lagstiftarne väl veta att icke en bland hundrade, ja, måhända icke en bland tusende af dem, som i Sverge bygga och bo, någonsin genomläst hela Liber Concordia, och att det vore en uppenbar orimlighet att pliktfälla någon för utspridandet och det offentliga förkunnandet af några lärosstser, derföre att dessa stode i strid mot några af de i denna bok förekommande skrifter, hvilka förbigåtts icke blott i prestedsformuläret, utan ifven i regetingsformen af 1809. Men äfven hvad angår den augsburgiska bekännelsen, torde det med full visshet kunna antagas, att endast en ringa minori et af det svenska folket derom eger något annat -be;repp än det ofullständiga och ofta ganska dunkla och förvirrade, som inhemtats genom afhörandet af predikningar och läsandet af religiösa skrifter. Att religionskunskapen bär landet är långt ifrån så allmän och så grundig, som man kunde önska, är ett lika obestridligt som beklagansvärdt faktum. Om man undantager det högvördiga clerus samt dem, som för att bli akademiska medbo-gare måste göra några, i de flesta fall snart bortglömda eologiska studier, så torde det kunna påstås, utt okunnigheten i detta hänseende är ännu större inom de högre klasserna än inom de ägre. Detta klingar som en paradox, men nånga omständigheter gifva vid handen, att å verkligen: förhåller sig. Det är också helt naturligt, dels emedan:de-flesta flitiga kyrkovångare tillhöra de sistnämnde klasserna, och lels emedan endast dessa tillhållas att infinna ig vid husförhören — något, som naturligtris kräfver en föregående repetition af den St live