men Ludvig XVIII hade godt minne; han hade ej glömt den del frimureriet haft i 1793 års katastrof; följaktligen svarade han, att han aldrig skulle tillåta någon medlem af sin familj att deltaga i något -hemligt sällskap, af hvad namn det vara må. . I Italien föll frimureriet med det franska väldet; men i stället började carbonarismen visa sig och tycktes återupptaga arbetet, der frimureriet lemnat det, för att fortsätta det i dess befrielsesyftning., Två andra samfund sköto upp vil sidan af detta; det ena kallade sig den apostoliskt och romerskt katolska kongregationen, den andra consistoriale; Kongregationsmedlemmarne hade till igenkänningstecken en halmgul silkessnodd med fem knutar. Medlemmarne i de lägre graderna talade endast. om barmhertighetsoch välgöreahetsverk. Hvad beträffar kongressens hemligheter, hvilka voro kända endast af de högre graderna, så kunde mangj tala om dem annat än mellan fyra ögon: Om en tredje person ankom, afstannade samtalet ögonblickligen. Kongreganisternas lösen var eleut.rid, d.v.s. frihet; det hemliga: ordet var ode, det är: oberoende. Denna sekt, född iFrankrike bland neokatolikerna och i hvilken flera af de bästa och ihärdigaste republikanerna be funno sig, hade gått öfver Alperna, begifvit sig till Piemont och derifrån till Lombardiet. Men der hade den få adepter och upplöstes snart, sedan. det Jyckats Österrikes hemliga agenter att i Genua konima öfver de diplomer, som lemnades ö i f och igenk Consist r ot österrikarne. I spetsen derför stodo de förnämsta prinsar i Italien, bvi!ka ej tillhörde huset Habsburg, och dess ordförande var kardinalGonsalvi, Den ende furste, som ej ute