Aftonbladet – 5 juni 1860, sida 2

Jag är polack... svenskar och polackar äro goda vänner... :Jag begär ertbeskydd mot de !eda, de grymma, de omehskliga ryssarne... Hvart skall jag taga vägen i min stora.ångest och bedröfvelse? Här skall du få lugn! sade Dunder och öppnade det efa skinnet på sin storatrumma. Juden trodde att det var ett tomt vinfat. ifan-skyndade derföre genast in, och Dunder stängde trumman, hvarefter ban -kastade trummremmen öfver sina -breda skuldror. Med Gud och kung Carl! ropade Dunder och gick modigt framåt mot den talrika fiendeskaran: Man har anmärkt, att trummpinnarne voro i !en jemn rörelse och att-slagen voro nästan hårdare än vanligt, Tram, tram, tram! ljöd det, så att marken gungadeunder:deras fötter. Ju närmare han kom fienden, desto skarpare slefvo slagen, hvilkasslutligen blefvo så bårda, att trumman -remnade itu -och juden sprang derur. Han var i detta ögonblick ryslig att skåda. Det röda håret stod rakt på ända, ögonen voro blodsprängda, näsan söuderochikinderna gulbleka som vaxstaplar af den holländska sorten. Han var dessutom så förvirrad, att han sprang rakt emot fienden, under det han dansade den första polkett, som har varit synlig här i verlden. Vid denna syn blefvo de vidskeplige ryssarne alldeles förstenade af fasa. De gjorde t tysthet korstecknet och flyddei-största oordninz sina färde, emedan de voro fullkomligt öfvertygade om att Dunder släppt Hin Håle ur trumman. , Den lille juden figurerade slutligen åt skogen, der -han troligen vistas än; ty han har aldrig efter den betan varit synlig. Emellertid voro de tappre bussarne räddade ännu -en gång. Med stolta steg och ett leende på läpparna marscherade de välbebållna till kung Carl, som skrattade högt åt äfventyret och befordrade Dunder till trumm-major — en utmärkelse, som han alltid uppbar med heder, hvilket bevisas bäst af följande strof, som ännu står qvar i ryssarnes litania: Ifrån kung Carls trummslågare bevare 085, milde Herre Gud! SLUT.