, heller i den erfarenhet från närmare håll, som nits genom upphäfvandet af:dessa straff hvad angi Gotlands nationalbeväring. Det har blifvit sagdt att, Jå prygeloch. daggstraffen endast såsom extrajudiciel bestraffning bibebölles, deras vanärande egenskap derigenom skulle upphöfå. Men. den allmänna meningen, som ogillar sjelfva bestraffningssättet, skiljer icke mellan de former, under hvilka tillämpningen eger rum, och fattar ej af hvad skäl det straff, som inses för det grymmaste, bör extrajudicialiter tilldelas fören mindre förseelse, då för större förbrytelser iet mildare straffet endast efter ransakning och dom san ega rum. Då nemligen kroppslig aga för den .ognäce mannen anses förnedrande, bör detina aga I ka litet af förmannen som af domaren kunna krigaren åläggas., Så, 1. b., har då den nu förevarande, så mycket omtvistade och vigtiga frågan vunnit terräng under de sistförflutna 20 åren. Och hvartöre har hon det? io, låtom oss vara uppriktiga och tillstå att det skett; ,ycket deraf att hon haft värdiga målsmän, som cke tillåtit att man kastat henne -öfver bord eller sill skräphögen af s. k. fromma men fruktlösa önskingar. Det var en af dessa riddersmän, hr Mannerskantz, som dristade den 14 Mars 1840til sjelfva rmåns befäl adressera dessa betydelsefulla ord: Må i svenske officerare så förstå den vackra röl vi hafva stt spela, och vårt förut sköna kall skall blifvö ännu fundsvärdare; vi skola då blifva den svenska ungormens ledare, i fred tilde framgångar, som aldrig rytande arbetslust, väl ordnad, rätt använd, ihärdig craft aldrig underlåta att skänka; i krig till dem; :m blott köpas med de ädlaste ansträngningar, den vest ocgehnyttiga, blinda sjelföppoffring af den härade, starke mannen. : Ja, låtom oss blifva vårt folks irare till allt godt, nyttigt och vackert; och vi skola a fuller hog af-dem, som iche behöfva pryglas för t väl uppfylla sina skyldigheter. Den slafviska lyd.adeny den går kanske förlorad; den till ytterlighet rifna petlantiska punktligheten kanske också; men vad dermed sker för skada, vet. jag icke, ty den orra står möjligen stundom lugn midt i hetaste striicn — nen ej kastar den sig glad med entusiasmens -gandt hänförelse hvarje fara till möte — och den -.dnoare lossar kanske sin generalsalfva just i rätta örsta busdradelen af sektmden, men ej skjuter han pricken. på 600 stegs afstånd. . Ordnad;samlad må:e den lefvande kraften vara; men ej gjord blott till öd möskin, och minst af allt går det an att qväfva on fria andens friska lifsfläkt i den. krigshär, som ,gslutande egnas åt eget lands försvar; ty der må10 patriotismens heliga låga brinna så skär och ren vom hvarje bröst, att hvarenda krigare offrar hela sin varelse, alla siva tankar, ord och -gerningar för len gemensamma goda. saken; och då måste han vckså kunna någon gång få hafva en egen tanke, aga ett fritt ord och göra en tapper gerning utom på konimando. Hvatl är det, m. b., som förnämligast bidragit att ställa franska armen på den höga och lysande ståndpunkt af. militäriskt anseende der den nu står? Helt stkeft den medborgerliga anda, hvilken nian förstått att ingjuta i dess leder och som så fast sammanhålier det hela, från generalen ända ner till den riogaste soldaten. Der denna anda fritt fått utveckla sig, der dröjer den ej-att framkalla de herrligaste frukter, af hvilka jag särskildt vill nämna en, som Först när menniskan rätt uppfattar denna aktning och gör den till en lefvände tro, efter hvilken hon bandlar, först då — men icke förr — har hon höjt ig öfver djuret och upphört att vara maskin. Jag har någonstädes läst att bakom persiska hären under Darii tid gingo profosser med spöknippor, för att med dessa instrument drifva soldaten fram och hålla honom så till sägandes i tygeln. Detta må vara en sanning eller dikt, men säkert är, att inom de leder; som fördes af Tell, Engelbreckt eller Washington, var-det. en hel annan makt, som uppehöll krigstukten, sn — hasselkäppens. Man harvisserligen mer än vid ett tillfälle åberopat på detta rum de grymma straff, som icke längesedan värit brukliga inom franska armån;. förmodligen i hopp att med desså mörka vittnesbörd om ett rådande franskt barbari ge en slags relief åt det svenska; men för att döma efter sednaste uppgifter trån Frankrike, Eger man rätt till den förmodan ätt inom dess landtarmö all tortyr upphört; helt säkert en följd af påtryckningemn utaf den opinion, som med upplysbingens fackla i sin hand gätt i senare tider oti Frankrike fram öfver mensklighetens höjder, presikat mildare seder och om brödrakärlek samt om jemnlikhet inför lag, förespeglande den. stora, träande massan vådan af dess medgörlighet att längre äta sig förvexlas med den osjäliga fänaden. Senast häromdagen sade mig en svensk officer, hvilken med atmärkelse tjenat under franska fanan och nyligen iterkommit till sitt fädernesland, att han under hela lenna tjenstetid aldrig såg en fransk soldat undergå sroppslig aga, och att det au vore rådligast att ej nera försöka den kuren. Men väl hade han sett ;. k. ambitionsstraff tillämpas, såsom att afsprätta 2alonernä o. sv. Mina berrar, då vi, svenskar, så ofta göra oss löjliga gehom att efterapa fransmänsens olater och svaghetssynder, månne ej för omby.es skull. och för att rättvisa vår oss så ofta påbörlade likbet med verldens ridderligaste folk det nu vore skäl att äfven likna dem i aktningsvärda idrotr, framförallt sådana, som afse att stärka och höja Ifstävdighetsbegreppet hos individen? Det understundom förnimbara påståendet att an: n hos svenska soldatesken ej innu vore så purified, att ett vädjande till hederskänslan skulle såsom örbättringsmedel ersätta fruktan för kroppsmarter n. m, synes mig vara en bitande sarkasm, utslungad å måfi — men som mindre träffar de djupa lelerna som ej mera de personer, hvilka baft och nov hafva till uppgift att utföra reningsprocessen, a — uraktlåtit ået. Min öfvertygelse är dock att nan med det anförda utlåtandet görsven ka solsken och det svenska armåbefälet stor orätt, och ngen soldat i verlden öfverträffar den svenska i annamod och ädelt sinnelag. En förmodan, som på de senare dagarna gifvit sig tt, den nemligen att H. M:t konungen sannölikt kulle sfslå ständernas underdån:ga anhållan att få rygelstraffet afskaffadt,.på grund deraf, att högst-nsamme helt nyligen afslagit norska Stortbingets gäran i samma väg, är en slutsats med många igtdrag af. en villfarelses. Jag bade ej fästat mig 1 delta taskspeleri att kalla fram olycksbådande öken midt på ljusa dageb, om jag ej så väl både vig bekant, att fruktan för dessa spöken varit tillekliga att mången gång afskrämma rättänkande en kl:otrogne. från att tjena en. god sak. Hvad Hu en borska militärlagstiftningen avgår, så står den nu ej på samma grad af rättstillstånd som vår, t bar varit vår förbebållet att sågradvis lyftas r mörker och barbari; och troligen afser jafslaget t så äfven skall ske 1 grannriket. Må nu vara irmed huru som helst, så bar prygelstraffets bibeilland: i Norge ingenting att göra med prygelstrafts af;kaffande i Sverge. Och hyser jag det fasta opp, utt om svenska folkets representanter vända g till sin ridderlige konung med den önskan, att a0 måtte göra ett efterlävgtadt slut på käppväldet vom srmen, så samtycker han nog till en så billig -h sitt fria folk värdig begäran. Liksom: den äro: ka bragdens utförande var konung Oscar förbehål:n att sanktionera afskaffandet af en lag, som anefallde att öfverbevista brottslingar skulle piskas; 4 skall det förannas konung Carl XV att utföra det .nu Srörikare värfvet att aflysa en lag, som-anbeler att bederliga medborgare kubpa piskas, endast å grvnd deraf att de tillhöra fäderneslandets försvar. Jag har i detma fråga ingenting vidare att tillsgga, och slutar derföre att, i likhet med: en värd cprescutant af bondeståndet, betyga utskottet min icksämhet för dess åtgörande att hafva understödten uenidg, redan af allmänna opinionen i I det antagen beter sktningen för eget och andras menniskovärde,