gar, som nyligen skett inom den ; engelska militärstiftningen och huru. bruket att styra soldater ed käppen af allmänna opinionen der blifvit utimdt. En nyligen till fäderneslandet hemkommen vensk officer och som med utmärkt heder bevistat udiska kriget, hr löjtnant Lind af Hageby, meddeisr mig ) följande intressanta notiser: . Till svar på brefvet får jag upplysa, att under den tid af ett år, som jag tjenstgjorde med engelska armåen uti indiska kampagnen, dels som kompanioch dels som batrichef, ej inom min afdelning prygel utdelades. Orsaken härtill tillskrifver jag i första rummet, att befälet i allmänhet gjorde sig en ära af att vid alla möjliga tillfällen väcka soldatens eller sjömanntns ambitionskänsla och attgöra honom nppmärksäm på att han, liksom vi officerare, måste beflita sig om att hedra sitt fosterl-nd, för att i sin ordning hedras af detta. Af erfarenhet påstår jag, att. ingenting är lättare, än för en duglig officer avt göra soldaten till ett villigt redskap, men att sämst lyckas det med våldsamma medel. Den hörsamhet, J som framkallas genom fruktan, den ger jag ej mycket för. Den bund, som skall piskas till skogen, biter ej något villebråd, är ett gammalt ordspråk .. Under färden från och till Kina hände att matroser afstraffades med ofvannämnde straff, men syntes mig det blott förhärda och förbittra emottagaren, och sjorde således ej den åsyftade verkan som de s. k. ambitionsstraffen, bland hvilka jag särskildt nämner det att dömas ovärdig att intaga sin måltid tillsammans med kamrater, eller att ej vara ledig på vanliga fritimmar, att få sin romportion uppspädd med, vatten m. m. Särskildt vill jag nämna, att den kapten, som förle oss till.England och fick befälet öfver fregatten efter sir William Peel, ej fick befordran, af skäl, man hade anledning tro, att han pryglade sin besättning, hvilket ej skedde så obetydligt, men alltid. enligt författningarne. De engelska tidningårne skrefto mycket härom. En gång hände mig, att en officer ombord svarade mig på min förfrågan, om han ej ämnade sig på däck för att åse bestraffningen, vid hvilken alla man borde vara närvarande, det han oaktadt flera års tjenstetid ännu ej sett en dylik af: straffning och hoppades att aldrig behöfva det. — Så Tångt ur brefvet. Jemnföras de engelska parlamentsdebatterna för år 1836, med de sednast derstädes hållna, rörande prygelstraffets afskaffande, så får man se huru i England tankarne om straffets behöflighet betydligt förändrat sig. Uti den anförda skrifvelsen från premierlöjtnant Lind af Hageby påpekas jemväl detta omslag i allmänna tänkesättet, under följande tillägg: Det är för dig ej obekant att Eng lands krigsartiklar bjifvit nu,sedan jag lemmade tjensten der, så ändrade, att prygelstraffet sälian användes, och tror man att det snart skall alldeles försvinna. 3 Vidare säger min motståndare: Vill man bibehålla ett straff som varning åt dem, som icke annorlunda låta sig, rätta, så är intet lämpligare .än prygelstraffet. Häraf tycks följa: att då den inre menniskan sjunkit så djupt, att hon blifvit oemottaglig för alla ädlare ingifvelser eller intryck, med ett ord blifvit invärtes förstenad, så skulle några käppslängar vara tillräckliga att uppväcka den andligt bortdomnade, försätta hennes halft föruttnade och halft afstannade blodmassa i en lifligare cirkulation, återgifva krafterna den förlorade spänstigheten m. m. Jag för min del tror, att, der denna andeliga depravation hunnit så långt -som här blifvit antydt, det är bättre att afskeda det oförbätterliga subjektet, än att förvandla det till en spötafla, i den förhoppning, att ur detsamma frampiska en — fosterlandsförsvarare! Sluthgen yttrar han: Öfver hufvid taget torde inom indelta armån ej utdelas mer än 40 å 50 prygel om året.s För att ådagalägga hurusom denne min motståndare är svåfvande i sina beräkningar, anhåller jag att få upplysa Honom, att under de tvenne sista åren elier . År 1858 utdelades inom indelta armen: Första halfåret......... 1202 prygel. Andra balfåret......... 979 — Samma 2281 prygel. År 1859 utde!ades inom indelta armen: Första halfåret .. .. 1790 prygel. Andra halfåret .. no UgdnR S Summa 2712 prygel. z Hvaraf inohemtas, att 1859 eller det sist förflutna fet var käpprappens antal, :jemfördt med det. för ret förut, i ett stigande så betygligt, att endast hväxten af slag visar en summa, 9 gånger större a den, som uppgafs utgöra antalet af de prygel, som om den indelva armön utdelades under hela årets gar jag slutar detta anförande, vill jag framigga några, för nu förevarande fråga ej ovigtiga mförelser, af bvilka man kan tydligt inhemta-huru der de sista åren en alltmer och mer stigande upp;sning och humanitet gjort sitt bästa att i allmänna vinionen få prygelstraffet brännmärkt såsom en-baririsk qvarlefva från råhetens tidehvarf. Då lagsamt allmänna besvärsoch ekonomiutskotns betänkande år 1841, rörande väckt fråga om ygelstraffets afskaffande, afgafs, innehöll detsamma t förkastande af motionen, utan att en enda resernt anmälte sitt missnöje med -utlåtandet — oakdt — märken det väl, m. h — utskotten i detta tänkande gemensamt förklara att de ogilla använMet af sådana kroppsstraff, som förnedra menniskan mt verka icke till den brottsliges förbättring, utan till ns förhärdelses, och derefter uttala sitt förmenan, ätt prygel körer onekligen till ofvannämnde art af nff.n Behöfver jag påminna eder, m. h., att det var tta utskott, hvilket gjorde sig så sorgligt ryktbart nom att motarbeta spöoch risstraffens afskaffan2, och som till stöd för sitt utlåtande i prygelfråjn höivt bekänner: att utskottet ej skulle tveka att reslå dess afskaffande helt och hålet, om ej ut-Å ottet funne åtskilliga betänkligheter deremot möta, vilka till en stor del äro af samma beskaffenhet, .m de, hvilka hindrat utskottet att tillstyrka spöhb risstraffehs försvinnande ur allmänna strafflagen., )e betänkligheters vid hvilka fästades så mycken gt, reducerade sig slutligen till blotta hjernspöken, minstone för att döma af frågans slutliga behandog och lösning. Jag lemnpar osagdt, om det var ir att mildra intrycket äf ett afsl.g eller Smeka en pinion, hvars påtryckning hade någon likhet med imosferens nyss före ett åskväder — som utskottet, dan det förklarat sig ej kunna för det närvarande styrka prygelstraffets afskaffande, likväl ansåg sig syldigt uttala denna sin mening, att denna svåra ch kränkande strafart icke bör annorlimda än efter umstols: utslag få tillämpas och följaktligen icke må unna af förman eller befälhafvare åläggas.s Detta var visserligen att beträda en medelväg, pptrampadaf teckenförbidande neutrer,. Likväl nåste medgifvas; att i äfsigten med denna gång på idan om det stora målet, låg ett aktningsvärdt beuödande att sätta en gräns för förmaäntiaväldets godycklighet. Men huru, m. h., upptogs väl denna menviskovänliga åsigt? Jo, den framkallade endast inom itskottet sex (säger 6) reservationer: Dock — låtom ss kasta ett sorghor öfver dessa tilldragelser. — Annorlunda och fullt tilfredsstallande för menniskoännen är innehållet uti det betänkande, somnu utör föremål för fidderskapet och adelns allvarliga röfning. Värdigt fria svenskar yttras häruti: Bibeållandet för krigareståndet af d3 fysiskt affliktiva -traffen,. sedan desamma såsom bestraffning för gröfre Srbrytelser blifvit af allmänna meningen utdömda, örde likväl icke kunna försvaras. Utom de inkäst, öm med afseende å ifrågavarande straffarters vänrande karakter framställas emot dem, liksom emot pöoch risstraffen, möta emot deras rättmätighet ndra vigtiga betänkligheter, hvilka föranledt afskafandet af sistnämnde straff, nemligen dels att allt .fseende å menniskans förnuftiga: natur åsidösättes, dels att dervid-uppgifres ett af ändamålen med straff, ler den felandes: förbättring, dels ock attdet icke åter sig beräkna i hvad mån dylika straff kunna verka menligt på den bestraffades helsa. Dessa om