Aftonbladet – 2 juni 1860, sida 2

som förkunnade att det bantåg, med hvilket han måste afgå, om några minuter skulle sätta sig i gång. Huru gerna hade han icke. väntat några minuter för att se om den sköna, bleka najaden skulle bli menniska igen; men den obevekliga pligten manade sitt: framåt! Shandy, härom! ropade han högt och hvislade gällt mellan fingrarne. I nästa ögonblick skyndade herre och bund till bangården. E I. Ett fiendtligt utfall. Det var just söndagen den 5 November 18354, som ryssar. e, gynnade af en tjock dimma, företogo ett af dessa mordiska, vilda utfall, genom hvilka Sebastopols belägring blifvit så namnkunnig. . Alltför väl hade det lyckats dem att oförvarandes störta sig på de franska linierna, Deras anfall gälde fransmännens högra flygel, midt emot engelska lägret; tysta som natfoglar, smögo de sig in uti luckan mellan de båda allierade lägren, och snart rasade, gömd af det nattliga -dunklet, en kamp man mot man, en verklig helveteskamp, som då och då i en blink upplystes af kanonblixten. Men det som till en början gynnade ryssarnes angrepp, blef sednare deras olycka; ty med otrolig energi och ansträngning, er rande terrassernas alla svårigheter, ilade de stolta briterna sina bundsförvandter till hjelp, och snart såg. sig den. gemensamma fienden kastad mellan tvenne eldar, så att han efter en kort, men ihärdig strid måste retirera. En bland de förste af de raskt avancerande engelsmännen var löjtnant Georg Lampriere, och vid hans sida lunkade hans trogne ledsagare Shandy, som hade flera än en ryss på sitt förstockade hundsamvete. Båda kommo i hög tid för att rädda en högre fransk officer ur den ögonskenligaste lifsfara. Han hade fallit omkull, möjligen sårad, och stödde sig på ena armen mot marken, under det han med gen lediga handen, ur hvilken sabeln fallit, försökte att parera en rysk bajonettstöt, som. hotade hansbröst. Löjtnant Lampriere såg vid skenet af en brinnande skanskorg den ytterliga farå, som