Aftonbladet – 2 juni 1860, sida 2

botade hans franske vapenbroder, och väntande snabbare hjelp — den måste komma ögonblickligt, eljest kom den för sent — af sin hunds panthersprång än af sin höjda sabel, emedan goda trettio alnar ännu skilde honom från den fallne, ropade han med dundrande stämma: Hets, Shandy! Ryss!, Hunden, som väl tycktes känna: sin fiende, tog en enda pilsnabb satts, och trots ryssens bajonet som sårade Honom, högg han fienden med ett rasande bett i strupen, och en minut derefter bade den olycklige utandats sin sista suck under: bulldoggens hvassa tänder. Under den korta mordåkampen mellan-hunden och menniskan, reste sig den franske officeren. med någon svårighet, men dock, som det tycktes, med orolig ifver, och gripande sin förlorade sabel, haltade haa så fort han kunde bort till Lampriere och frågade med lifligaste intresse: —Shandy! Heter er tappre hund Shandy, min herre? år . å Förundrad öfver en sådan fråga vid ett dylikt tillfälle svarade löjtnanten: Shandy jä visst — men jag.....n Fransmannen afbröt honom ifrigt och fortfor: Var ni och er dogg närvarande, då de första trupperna embarkerade i Marseille? Visserligen, min herrel svarade Lampriere, ännu undrande, ehuru denna sista fråga uppväckte en aning inom honom. O! då — då helsar jag er som...n Men i detta intressanta -ögonbyick attackerade ryssarne för andra gången som rasande vildar; de båda krigarne indrogos uti strids hvirfveln, ooh löjtnant Lampriere erhöll således ingen förklaring öfver fransmannens entusiastiska, afbrutna hbelsning. TI. Boulevard Sebastopol. Det var den 5 April 1858. I det ständigt mer eller mindre sjudande Paris var allt lif och rörelse; men nu hade detta sprittande pariserlif den fredligaste och gladaste anstrykning, ty det gälde en triumf, en glädjefest. Vid den kejserlige undergöra