Aftonbladet – 1 juni 1860, sida 2

Om kontinentens suveräner icke blifvit visa af de händelser, som nu tima i Europa, skola de ej kunna öfvertygas, äfven om en af de döde uppstode.. Med dessa ord börjar Times ett varningsrop, i tillämpningen väl närmast riktadt mot den österrikiska regeringen, men innebärande på samma gång stt ljudeligt gifakt! till alla andra regeringar, som icke veta att akta på tidens tecken. På alla håll — fullföljer det stora city-bladet — vackla gamla troner, och de kungliga mantlarne slävas i smutsen. Långt ifrån att legitimiteten af en suveräns rättigheter är en skyddsvåkt för dessä, är den kanske tvärtom en bestämd nackdel. Det kontinentala Europas folk tyckas hysa den tron, att ingenting godt är att vänta af någon af de gamla dynästierna. Ehuru republikanismen tills vidare är lagd åsido, ehuru den monarkiska principen aldrig varit mera allmänt byllad än nu, tyckes man likväl inse, att en ny dynasti eller åtminstone en gammal dynasti med en nyförlänad makt är af nöden, för att ett land skall ha en god styrelse. Kejsar . Napoleon, drottningen: af Spanien, konung Victor Emanuel och konungen af Belgien vinna styrka, derigenom att de äro i fejd med legitimistpartiet i hela Europa. — Det skall snart allestädes bli nödvänligt för en monark att höja sig 1 sina undersåters aktning gen.m att ge sig sken af ett revolutionärt ursprung. Till och med en påfve skulle kunna hoppas på försoning med italienarne, om han hade sin företrädares afsättning att tacka för sin upphöjelse, samt om hans val underkändes af det heliga kollegiets majoritet och af hofvet i Neapel. Då förhållandet är sådant på hela fastlandet, skulle vi vilja råda dem, som ha troner att förlora, att vara visa i tid. De ha en svår rol attspela; de dragas med förbannelsen af en oafbruten arfföljd; det blåan blodet i deras ådror utgör ett lika stort hinder för deras sträfvanden som det svarta skinnet i Newyork. Deras folk hyser fördom mot dem, och det misstänker deras anhöriga och omgifningar — alla dessa erkehertigar och hertiginnor, prinsar. och erkebiskopar, som ha namn för sig att tissla giftiga råd i kejserliga eller kungliga öron. Men de måste besluta sig för att handla, eller ock skall revolutionens triumfvagn, för att nyttja deras egna anhängares fras, rulla fram och krossa dem, demokratiens storm sopa bort dem,? för att bli efterträdda af någon kär vän och broder från en grannstat, eller af en yngre ättlägg af deras egen familj, hvilken genom utsigten till kronan plötsligt låter omvända sig till liberalismen. — Statsutskoltet lär i dag förehaft och godkänt utgiftsafdelningens förslag i fråga om resekostnadsersättningen för rikets ständes deUETR—————-Ä— XX